Så var det dags för nionde inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,
och det handlar om: Min tro
Min tro kan man nog sammanfatta rätt så kort. När det gäller religioner så har jag ingen tro alls. Jag tror att det finns någon typ av högre makter där uppe, men jag tror att man skapar sitt eget öde genom de val man gör genom livet. Jag tror inte att något är förutbestämt eller att t.ex jesus eller gud finns/har funnits. Jag tror dock på ett liv efter döden, kanske inte att man återföds till något annat men att själen av ens forna jag lever vidare och kan spana ner på det fortsatta livet nere på jorden. Jag tror dock på vissa delar av olika religioner. Som t.ex buddhism eller hinduism, att man genom goda handlingar i livet får ett gott liv i slutändan. Karma. Är man en bra person, så händer det bra saker. Man kan kort och gott säga att jag har byggt min egna lilla tro.
Sedan finns det så mycket annat jag tror på! Jag tror på frihet, sina mänskliga rättigheter, kärleken, ärlighet, rättvisa osv. Jag tror på det fria livet. Jag tror att allting händer med en mening. Jag tror på Hakuna Matata
Jag tror även på spöken. Att man som människa på något sätt lever vidare och kan finnas med i sina nära och käras liv efter döden. Fast liksom på sidan om. Jag tror på andar och magiska krafter. Jag tror att jorden snarare skapades av en big bang istället för av gud. På tal om spöken kan jag berätta om en sann historia som jag själv var med om för något år sedan.
Det här var under den tiden jag studerade och jag och min klasskompis Stina skulle ut på party senare på kvällen och hade lite förkrök hemma hos mig. Vi satt på nedervåningen i min soffa, drack lite, kikade på tv och surrade. Helt plötsligt kom vi in på samtalsämnet spöken då just Stina påstår sig kunna se vissa döda människor. Efter att vi pratat ett tag så avbryter hon mig och frågar om någon av min mor eller farförälder har gått bort. Jag svarar då att min mormor lever fortfarande men att min farmor dog när jag var mycket liten och att jag minns henne som en elak människa. Hon frågar hur farmor ser ut och tyvärr kunde jag inte svara på den frågan då vi inte har några kort på henne och jag har ett väldigt dåligt minne av henne. Hon frågar om hon möjligtvis kan vara relativt kort, gå i en mörkblå längre klänning/dräkt med silvergrått hår som alltid är uppsatt i en knut. Jag har ingen aning om detta och springer upp för att fråga mamma hur farmor såg ut och hur hon brukade ha sitt hår, mamma svarar att hon alltid hade det uppsatt i en knut och beskrev även hennes kläder. Precis som Stina beskrivit dom. Till saken hör att Stina är en ny bekantskap för mig och jag har alltså inte känt henne längre, hon har heller inte sett något kort på farmor. När jag kommer ner igen så fortsätter vi och prata om detta och Stina frågar om farmor var någon som stod mig nära. Jag minns bara att hon tillbringade väldigt mkt tid med mig och eftersom min pappa har hennes enda barn, så var jag alltså hennes enda barnbarn och hennes lilla ögonsten. Efter ett tag säger Stina till mig: "Din farmor är här på din nedervåning Jenny. Hon står där borta i hörnet bredvid spegeln och hon brukar titta till dig lite nu och då för att se så att du har det bra".
Omöjligt tänker ni säkert nu precis som jag gjorde. Att sådant inte går. När hon sedan säger att hon hoppas att min farmor kan göra något tecken ifrån sig så att jag skulle förstå att hon faktiskt är där, så ramlar min kam som legat ovanpå min spegel precis ner på golvet i samma sekund. Precis bredvid platsen där Stina påstod sig att min farmor skulle ha stått på. Det är ju lite i såna situationer där ens tro kommer fram, och jag väljer att tro på att sådant faktiskt kan existera och att hon då och då tittar till mig.
Sedan finns det så mycket annat jag tror på! Jag tror på frihet, sina mänskliga rättigheter, kärleken, ärlighet, rättvisa osv. Jag tror på det fria livet. Jag tror att allting händer med en mening. Jag tror på Hakuna Matata
Jag tror även på spöken. Att man som människa på något sätt lever vidare och kan finnas med i sina nära och käras liv efter döden. Fast liksom på sidan om. Jag tror på andar och magiska krafter. Jag tror att jorden snarare skapades av en big bang istället för av gud. På tal om spöken kan jag berätta om en sann historia som jag själv var med om för något år sedan.
Det här var under den tiden jag studerade och jag och min klasskompis Stina skulle ut på party senare på kvällen och hade lite förkrök hemma hos mig. Vi satt på nedervåningen i min soffa, drack lite, kikade på tv och surrade. Helt plötsligt kom vi in på samtalsämnet spöken då just Stina påstår sig kunna se vissa döda människor. Efter att vi pratat ett tag så avbryter hon mig och frågar om någon av min mor eller farförälder har gått bort. Jag svarar då att min mormor lever fortfarande men att min farmor dog när jag var mycket liten och att jag minns henne som en elak människa. Hon frågar hur farmor ser ut och tyvärr kunde jag inte svara på den frågan då vi inte har några kort på henne och jag har ett väldigt dåligt minne av henne. Hon frågar om hon möjligtvis kan vara relativt kort, gå i en mörkblå längre klänning/dräkt med silvergrått hår som alltid är uppsatt i en knut. Jag har ingen aning om detta och springer upp för att fråga mamma hur farmor såg ut och hur hon brukade ha sitt hår, mamma svarar att hon alltid hade det uppsatt i en knut och beskrev även hennes kläder. Precis som Stina beskrivit dom. Till saken hör att Stina är en ny bekantskap för mig och jag har alltså inte känt henne längre, hon har heller inte sett något kort på farmor. När jag kommer ner igen så fortsätter vi och prata om detta och Stina frågar om farmor var någon som stod mig nära. Jag minns bara att hon tillbringade väldigt mkt tid med mig och eftersom min pappa har hennes enda barn, så var jag alltså hennes enda barnbarn och hennes lilla ögonsten. Efter ett tag säger Stina till mig: "Din farmor är här på din nedervåning Jenny. Hon står där borta i hörnet bredvid spegeln och hon brukar titta till dig lite nu och då för att se så att du har det bra".
Omöjligt tänker ni säkert nu precis som jag gjorde. Att sådant inte går. När hon sedan säger att hon hoppas att min farmor kan göra något tecken ifrån sig så att jag skulle förstå att hon faktiskt är där, så ramlar min kam som legat ovanpå min spegel precis ner på golvet i samma sekund. Precis bredvid platsen där Stina påstod sig att min farmor skulle ha stått på. Det är ju lite i såna situationer där ens tro kommer fram, och jag väljer att tro på att sådant faktiskt kan existera och att hon då och då tittar till mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar