Dag 03 - Mina föräldrar

Så var det dags för tredje inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,
och det handlar om: Mina föräldrar

Mina föräldrar är ett spännande kapitel. Jag har haft en fantastiskt uppväxt i hela mitt liv och jag har blivit otroligt bortskämd av dom båda två. Att dom även försökt i 9 år att få till mig tyder på hur efterlängtad jag var, och ni förstår säkert hur älskad jag har blivit därefter. Jag har funderat sedan igår på vad jag ska skriva i detta inlägg och samtidigt försöka göra det kort. Tillslut kom jag fram till att detta inte kommer att kunna skrivas kort. Vi kan börja med pappa dock, på tal om kort.

Lars Gunnar "Lara, tomtefar" Persson:
Jag har nu suttit och skrivit och raderat 4st påbörjade stycken om pappa då jag inte tycker att något av dem blev bra. Det går inte att beskriva min pappa rättvist för den som inte har träffat honom, jag ska dock ge det ett försök. Pappa är en person som sätter högt värde på de lite äldre värderingarna och artigheter. Pappa är en sån som hellre skriver ett brev än skickar ett e-mail. Han hälsar hellre på istället för att ringa. Han tycker att det är förbjudet att äta med mössa eller keps inomhus. Man ska alltid hälsa på dom man känner och även för det mesta även på dom man inte känner. Det är viktigt att passa tider och kommer man försent så hör man av sig innan. Har man lovat något så håller man det. Man säger alltid tack om man får något.
Detta är saker som är oerhört viktiga för honom och han har sett till så gott det har kunnat att även jag ska försöka leva efter detta. Det sket sig dock lite med brevskrivandet och att passa tider, men att heja på folk och säga tack är något som jag verkligen försöker efterleva.

Pappa är en oerhört social person. Han älskar att träffa och prata med människor och det finns inte många i övik som inte vet vem "Lara" är. Han har varit engagerad i hockeyn i hela sitt liv och har på ett eller annat sätt spelat, tränat eller slipat skridskor åt personer som Kent Forsberg, Peter Forsberg och Nicklas Sundström. Han har även varit med och tränat Svenska Damlandslaget. Sedan några år tillbaka har han även tatuerat in ÖSKs hockeylogga på sin arm för att visa sin kärlek till den föreningen. Det var inte för inte som jag även nominerade honom ett år till Idrottsgalan som årets eldsjäl, och det är inte för inte som Nicklas Sundström kallar min pappa för Kungen. Han har gjort otroligt mkt för den föreningen.

Pappa är en person som alla tycker om. Det finns inte en enda person som har träffat honom och har något negativt att säga. Han vill alla personer väldigt väl och tar även väl hand om alla han möter. Det är oerhört viktigt för honom att alla i hans omgivning mår bra och har det bra. Han ställer upp så oerhört mycket på andra och hjälper alltid till så gott han kan. Pappa är alltid glad och skrattar och han får folk som möter honom att skratta också. I mitt liv har jag varit med om 2 gånger att han har varit arg. Riktigt förbannad för att tala klarspråk. Den ena gången var när Helena och jag skulle gå på konfirmationstimmen men sket i det och gick och fikade istället. Det var med svansen mellan benen som vi gick tillbaka till kyrkan. Så gjorde man bara inte och det lät han mig veta. Den andra gången var när jag blev utsatt för övergreppet här i sthlm. Jag har aldrig någonsin ens kunnat föreställa mig att så fula ord kunde komma ur hans mun. Jag blev bokstavligt talat chockad.

Pappa har varit oerhört involverad i mitt liv på den idrottsliga biten. Han har skjutsat mig till och från träningar och matcher, följt med på cuper både i sverige och norge och varit med och tittat på i princip alla mina fotbollsmatcher och innebandymatcher. Han har till och med varit extratränare några gånger i innebandyn. Han glömde dock att det är en boll vi spelar med och inte en puck, men det är inte så lätt alla gånger. Även om jag nu inte blev något proffs i varken björnligan i hockey, fotbollen eller innebandyn så vill jag verkligen passa på och tacka honom för allt han har gjort för mig. Jag har alltid haft bra utrustning till mina sporter och det är det han som har stått för, vare sig det har handlat om fotbollsskor eller en innebandyklubba. Utan honom så hade jag inte ens idrottat hälften så mycket som jag har gjort.

Vad jag vill försöka komma fram till med all den här texten är att pappa är en oerhört stor person även fast han är så liten. Jag var verkligen pappas flicka när jag var liten och jag älskar honom av hela mitt hjärta. När jag tänker på honom som person, så fylls hela jag med stolthet. Jag önskar verkligen att det fanns fler som honom i den här världen.


Ingela Karin Persson.
För att nu försöka summera mamma, polisen persson, så är hon en exakt kopia av mig. Eller förmodligen jag som är en exakt kopia av henne. nåväl. Vi ser väldigt lika ut enligt andra, vi har exakt samma humör och vi har precis samma kroppsspråk. Jag kan veta hur mamma mår eller känner sig bara av att titta på henne. Samma gäller för henne när det kommer till mig, ibland behöver hon inte ens titta på mig utan hon vet hur jag mår ändå.

Mamma har alltid varit den där lite coola föräldern som alla mina kompisar har gillat och tyckt varit häftig. Pappa har varit den jag har skämts för och mamma har varit den jag har skrytit om. I alla fall för det mesta. När jag var mindre hotade jag alla mina kompisar med att om dom inte gjorde som jag sa så skulle mamma komma och ta dom och sätta dom i finkan. Konstigt nog funkade det alla gånger. Det var ju skit häftigt när hon kom till skolan i polisbilen och alla barnen blev super avundsjuka. Jag var ju klassens cooling då! Det var dock inte lika häftigt när man började komma upp i tonåren och hon fortsatte att komma till skolan med polisbilen, denna gång för att informera oss om hur tufft det är att ha hjälm när man cyklar. När jag för 5 år sedan träffade på en gammal klasskamrat ute på krogen som berättade om hur tufft det var att ha hjälm, så förstår ni hur länge det där kommer sitta kvar. När man sedan blev äldre och skulle börja dricka alkohol och gå på krogen var det heller inte så tufft. Varenda vakt och polis i stan visste ju vem jag var. Det fanns ju anledningar till varför man ville åka till Umeå och supa istället. Mamma är dock en sjukt smart person, jag har aldrig i hela mitt liv någonsin kunnat lura henne. Jag gjorde ett tappert försök en gång men det sket sig som alla andra gånger. Jag och Helena skulle egentligen ha varit på ett ställe en valborgsafton men i sista sekund så sket vi i det och var inne i stan med Helenas killkompisar istället. På kvällen tog jag reda på all information som fanns om det andra stället. Hur mycket folk som varit där, hur det såg ut, vilka artister som varit där osv, enbart för att morgonen efter ha svar på alla mammas frågor. Hon frågade dock bara en fråga vid frukosten. "Jenny, vart var du igår nu då?" och jag svarade såklart det stället vi skulle ha varit på. Efter att hon upprepat frågan 5ggr så fattade jag att hon visste och svarade som det var. Det visade sig i efterhand att en patrullbil hade sett mig i en busskur i stan och sagt detta till mamma. Ni förstår kanske hur jag hade det i tonåren. Ju äldre jag har blivit så har jag dock lärt mig att dra nytta av hennes jobb istället på ett helt annat sätt. Hon har sett till så att en vakt på plattan blev av med jobbet och hennes kollegor har sett till så jag har kommit in på krogen ett antal gånger. Det gäller att vara listig! När jag idag tänker på hennes yrke så känner jag mig fantastiskt stolt över att hon faktiskt är polis.

Nu för tiden så är jag dock mammas flicka, men gudarna ska veta att vi har bråkat med varandra. Gud så vi har bråkat. I princip från det att jag var 13år tills jag fyllde 17 så bråkade vi dagligen. Två personer med samma temperament och dessutom en som är tonåring, ni förstår nog utgången i det hela. En thailandsresa förändrade dock allting och från den kvällen ute på fiskerestaurangen på Koh Lanta så har vi varit bästa vänner. Min mamma är mitt allt. När jag blev utsatt för övergreppen så var det mamma jag var orolig för. Inte för mig själv och inte för pappa. Hon är förmodligen Sveriges största hönsmamma men nu för tiden uppskattar jag det på ett helt annat sätt. Jag vet att hon gör och skulle göra allt för mig.

På tal om våra spelkvällar så finns det en anledning till varför pappa och jag nästan alltid spelar i lag mot henne. Hon vinner jämt. Hon är den mest allmänbildade personen jag känner och även det gör mig otroligt stolt. Det fanns ju en anledning till varför jag anmälde henne till postkodmiljonären. Eller egentligen två. En vardagshjälte och hennes allmänbildning. Att hon nu inte vann en miljon berodde på hennes störda frågor som hon fick. Tycker det var synd att det inte blev några andra frågor än dom, men jag är ändå oerhört stolt bara av att hon varit med i programmet. För det tyder på att även andra har uppmärksammat hennes personlighet och allmänbildning. Hon är en sån som kan idiotiska saker men inte det man borde kunna. Om hon skulle få frågan vilken det är av Kamel eller Dromedar som har två pucklar skulle hon behövt en livlina. Men om hon fick frågan vart OS 84 gick och vilka som tog guld på vilka tider och distanser så hade hon kunnat det klockrent. Vilket hav som ligger utanför Japan hade hon förmodligen heller inte kunnat men vem som sprungit den engelska milen på bäst tid hade hon svarat på utan att fundera. Hon kan det jag inte kan, och jag kan det lilla som hon inte kan. Jag förstår varför ingen vill spela mot oss om vi nångång skulle hamna på samma lag.

För att avsluta det hela så är mamma den som står mig allra närmast. Den person som håller mig uppe och ser till så att jag mår bra. Vi två har gått igenom otroligt mycket tillsammans och mer kommer det bli. Jag älskar henne över allt annat, även fast hon är min lilla hönsmamma.



Imorgon följer: Dag 04 – Det här åt jag idag