måndag 28 februari 2011

ain't no reason

Elsir gav nog den roligaste kommentaren på väldigt länge i förra inlägget, credit ska hon ha för det och även ett stort grattis på sin namnsdag idag. Ber om ursäkt att jag glömde bort att du egentligen heter Maria. skämmes på mig!

idag var söta lilla Sofie på besök och jag trodde hon hade gått vilse när hon 45min efter att hon skickat sms om att hon klivit av vid globen fortfarande inte dykt upp hemma hos mig. När hon väl gjorde det hade hon med sig världens finaste krya-på-dig blommor. hur söt får man vara?! så himla gulligt. tack så otroligt mycket vännen!




jag som verkligen hade sett framemot denna vecka på jobbet och sen så börjar den såhär. 39graders feber och öroninflammation vaknade jag upp med kl 4 imorse. trodde fasen att det bara var småbarn som fick sånt där men tydligen inte. jag verkar ju ska drabbas av allt så varför inte slänga in öroninflammation på ett hörn också. klippkort på vårdcentralen snart! får hoppas febern går ner snart bara så jag kan pallra mig iväg till jobbet och ha mina luncher.

trots sjukdomar så har jag ändå ett leende på mina läppar efter helgen som var. kan nog inte riktigt smälta det ännu. så fantastiskt på alla sätt och vis. Han är så fantastisk på alla sätt och vis. Jag är så galet kär. Big time.

söndag 27 februari 2011

Hjärter dam

efter många påtryckningar från höger och vänster, speciellt norrifrån, så slänger jag in ett litet blogginlägg såhär på kvällskvisten. Jag vet att uppdateringarna har varit dåliga men som sagt, de ä mycke nu.

tiden bara rinner iväg och snart är det dags för flytten. endast en vecka kvarstår nu här i storstan och det känns fantastiskt. allt det härliga och fantastiska med sthlm har liksom regn en varm sommardag sakta avdunstat och nu kvarstår endast dimma känns det som. just nu funkar inte sthlm i mitt liv och man vet aldrig om jag en dag återvänder eller om jag nu kommer hålla mig kvar i norrland. jag längtar hem iaf, det är ett som är säkert.

helgen som nu är över har varit den mest fantastiska på väldigt väldigt lång tid. jag önskar att alla helger kunde vara såhär. I fredags besökte jag Uppsala för att träffa mina kära vänner Ida och Martin och vilket kärt återseende det var. Så otroligt mycket skratt och värme det är när man är med dom två. Vi hade så fantastiskt trevligt och det var många gamla minnen från skoltiden som dök upp, det är så trist bara att vi faktiskt ses så sällan som vi gör men vi ta verkligen igen all förlorad tid när vi väl ses. Igår var det dags för den stora överraskningen jag planerat för Kristoffer och det verkade som att den blev riktigt uppskattad. Det blev iaf en otroligt mysig kväll med honom och jag kommer sakna honom så otroligt mkt nu när jag åker. Jag hoppas dock att han håller sitt löfte om en norrlandssemester till sommaren! miss you love.

Imorgon ska jag träffa lilla sofie och det känns riktigt trevligt, sedan resten av veckan kommer det bli många luncher med kollegor och mycket packning. i helgen gäller det som sagt.




Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig

Det sägs att kärlek lovart stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
Det är sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
Med dig, med dig, med dig

Lär känna mig på 30 dagar

Ja det är alltså en liten utmaning här i min blogg att jag varje dag skall skriva om ett speciellt ämne. Här nedan ser ni "schemat" för dagarna ni som missat det tidigare.


Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Det här åt jag idag

Dag 05 – Min dag

Dag 06 – Vad är kärlek

Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick

Dag 09 – Min tro

Dag 10 – En resa

Dag 11 – Mina tatueringar

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Min favoritlåt

Dag 14 – Mina husdjur

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Mina rädslor

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Drömresan

Dag 21 – Mina favoritartister

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Min första kyss

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Ett sista ögonblick

måndag 21 februari 2011

Självkänsla och livslust

It took all the strength i had not to fall apart,
just tryin hard to mend the pieces of my broken heart.
And I spent so many nights just feeling sorry for myself,
I used to cry but now I hold my head up high.
And you see me, somebody new

I will survive.



Till att börja med så önskar jag verkligen att alla människor fick vara med om det jag har gjort den här helgen. Hur bra eller dåligt man än mår, så tror jag att den här kursen skulle vara nyttig för oss alla. Jag gick den tillsammans med min mamma och 5st andra och den höll på en hel helg. Kursen heter Självkänsla och Livslust och den finns hos Mind mentor, låt mig nu berätta lite mer om den.

Jag var i den punkten i mitt liv att jag kände att det kvittade om jag levde eller dog. Det var liksom inte så att jag ville ta mitt liv, men det kändes bara som att det kvittade. Jag tänkte tanken ibland att planet kanske skulle krascha som jag flög i, men att det isf inte skulle ha någon betydelse. Det var då jag kände att jag verkligen ville få ut mer av mitt liv. Jag ville känna lycka över att jag faktiskt lever ett bra liv och att jag lever mitt liv. Jag ville helt enkelt vara lycklig. Jag var så trött på att hela tiden må dåligt, inte känna mig nöjd över mig själv och den jag är, att hela tiden behöva ursäkta mig själv och skämmas för mig själv, att hela tiden vara onöjd. Så jag bestämde mig för att förändra. Jag var trött på att hela tiden försöka "kämpa" och jag ville göra mig av med det onda som fanns inom mig. Jag fick då ett tips av min kära vän Gunilla om den här kursen och hon tyckte verkligen att jag skulle gå den. Det slutade med att både jag och mor skulle gå den. Som så mkt annat så ville vi även göra detta tillsammans. Jag funderade mycket innan på vad man egentligen skulle göra på kursen. Hur skulle det gå till och vad eller hur mycket skulle jag behöva berätta? Vad fanns egentligen inom mig? Det visade sig att det fanns så mycket mer än vad jag trodde ifrån början och det visade sig att det jag trodde skulle vara jobbigast att prata om visade sig vara det enklaste.

Vi var en liten grupp på totalt sju stycken och vid första anblicken av de andra så såg dem ut som lyckliga människor med lyckliga liv. Men så fel man kunde ha. Alla vi människor har saker med sig i bagaget och vissa bagage är större än andras men vi alla har något. Där fick vi sitta och lyssna på andras livshistorier och höra vad dem har gått igenom och fightats med. Stundtals var det oerhört jobbigt att bara behöva lyssna och ibland kände man igen sig själv så oerhört mycket. Ibland och väldigt ofta så avbröt coachen oss och han var inte nådig med sina frågor eller funderingar, men han var väldigt ärlig och man ställdes verkligen mot väggen. Man kunde verkligen inte komma undan och man kunde verkligen inte bara berätta en liten del utan allt skulle fram. När han tyckte att vi bara berättade en massa skit så sa han också det till oss och han berömde oss verkligen så fort vi gjorde framsteg. Vi fick göra olika övningar som alla hade sina syften och jäklar vad nyttigt det var. Den sista övningen fick mig verkligen att inse något. Man skulle ligga på ett papper där någon hade ritat av mina konturer och man hade sedan 6st olika färgkritor. Coachen berättade med lugn röst om en energi som flödade genom kroppen och man skulle sedan skriva vilka känslor man fick och vart energin flödade. Alla satt verkligen och målade för sina liv när jag inte kände ett smack. Jag kände verkligen ingen energi överhuvudtaget förutom min motivation, så det fick bli lite gult uppe i huvudet. En efter en skulle vi förklara våra målningar och än en gång ställdes vi mot väggen. En efter en fick även måla på sina bilder ännu mer energi då han tyckte att det bara var struntprat ifrån dem. Jag började fyllas av lite panik när jag insåg att min bild verkligen var helt tom och att det snart var min tur. Hur i hela friden skulle jag nu tolkas?! När jag sedan började förklara min bild så insåg till och med jag att det verkligen var logiskt varför min bild nästintill var tom. På senare tid har det verkligen varit så oerhört mycket hela tiden av allt att jag kände att jag inte orkar något mer. Jag har flängt runt, flyttat, varit ute och rest, flytt från mig själv, gjort det ena och det andra osv osv. Hela tiden har det varit något. En av anledningar till varför jag flyttar hem är för att jag saknar lugnet. Det har varit så himla stressigt hitils med allting att jag bara vill slappna av och inte behöva känna några måsten. Med andra ord, jag behövde ingen mer energi utan jag behöver lugn. Det jag kände var dock en oerhört stor energi i mina tankar, min egen motivation till att vilja förändra och förbättra. Coachens enda kommentar till min bild var egentligen kort och gott att den var helt perfekt för mig, att vi alla behöver olika saker och att just det här just nu var det rätta för mig.

Helgen har dock varit förjävla jobbig, det ska jag inte sticka under stolen med. Saker som jag har förträngt så oerhört långt ner i mig själv kom upp till ytan och det var långt ifrån en skön känsla. Det var så mycket som jag egentligen inte ens ville tänka på, men som jag tillslut till och med kunde säga högt för mig själv. Bara det var ett så oerhört stort steg för mig, att kunna erkänna och säga det högt. Och det var däremot en helt fantastisk känsla. Man har hela tiden varit så jäkla rädd för att "bryta ihop", men vad betyder det egentligen att "bryta ihop"? Vad händer om man nu gör det? Är bryta ihop att lägga sig ner på golvet och gråta så mycket att man tillslut somnar av trötthet? Om det endast är det, så är det inte mycket att vara rädd för. Jag bröt ihop nu i helgen och jag måste säga att det kändes helt fantastiskt. Alla känslor, tankar och ord jag haft inom mig bara kom ut. Saker man har samlat på sig hela livet och bara tryckt undan, bara kom ur en. Jag har nog aldrig känt så mycket konstiga saker på en och samma gång, men efteråt samlades allting till en och samma känsla. Befrielse. Tänk så mycket skit man har samlat på sig inom en bara för att man har varit rädd för att känna smärta. Men i helgen fick jag lära mig en sak. Smärta är inte ivägen, smärta ÄR vägen. Man måste bryta ner sig själv för att sedan stiga upp starkare. Jag har varit så himla trött på att hela tiden gå och vara rädd för vad andra ska tycka och tänka. Tänk om dom tycker killen jag blivit ihop med är ful? Tänk om dom tycker att mina nya kläder är fula? Tänk om dom tycker att jag är töntig som lyssna på den här låten? Vilket crap egentligen. Att jag ska gå och leva ett liv som andra tycker är bra. Fruktansvärt kan man tycka men det har varit min verklighet tills nu. Det är dags för mitt liv nu. Något ärligt och fantastiskt. Jag är det viktigaste i mitt liv och jag ska leva därefter. Man måste också lära sig att man inte kan förändra andra människor hur mycket man än försöker om dom själva inte vill det. Man måste acceptera att personer eller saker är som det är och fatta beslut efter vad som är viktigt för mig. Man sluta att bry sig om andras åsikter och istället stå upp för sina egna. Om andra tycker att jag är tjock, så får dom tycka det. Jag är mer än en kropp och jag tycker själv att jag är helt fantastisk. Man måste sluta med att trycka ner sig själv utan istället uppskatta sig själv. Man måste acceptera att dåliga saker har hänt i sitt liv och istället bestämma sig hur jag vill leva i fortsättningen. Istället för att jag ska tycka att det var pinsamt och fortsätta må dåligt över att jag var tillsammans med en som både fysiskt och psykiskt var elak mot mig, så ska jag fokusera på hur modig och stark jag var som tog mig ur det. Jag måste sluta upp med att tycka synd om mig själv för att jag blev mobbad när jag gick i skolan och istället tänka på vilken fantastisk och underbar människa jag är idag. Förstår ni vart jag vill komma? Man ägnar så mycket tid till att tycka så synd om sig själv att man glömmer bort att leva. Man spenderar så mycket tid till att vara rädd för att känna smärta att man tillslut inte känner nånting. Jag har i hela mitt liv sprungit och jagat efter acceptans hos andra när det hela tiden handlade om att jag måste acceptera mig själv. Om man har gjort något fel så är det enda man kan göra är att be om förlåtelse, sedan är det upp till den andra personen om den vill ta emot det eller inte. Vad jag än gör så kan jag i det läget inte påverka den andra utan man måste helt enkelt bara acceptera. Man kan inte ta ansvar för andra, utan endast för sig själv.

Med tanke på textens storlek hitils så kanske ni förstår att jag har kommit till insikt över många saker och jag har lärt mig så oerhört mycket. Det var helt rätt för mig att gå denna kurs nu och jag önskar verkligen att ni alla fick gå den. Som en kär vän till mig har tatuerat in; Design your own life. Det är allt det handlar om. Lev ditt liv och gör dina val. Inte någon annans.

Jag har börjat mitt nya liv och jag har nu slutat med att springa efter er alla. Vill ni springa tillsammans med mig så är ni varmt välkomna, för det kommer bli en fantastisk fortsättning.

torsdag 17 februari 2011

Dag 16 - Mina rädslor

Så var det dags för sextonde inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,
och det handlar om: Mina rädslor

Min absolut största rädsla här i livet är för små spindlar. Stora spindlar är inte alls något problem men såna där små husspindlar som springer fort som attan och bara kryper överallt hatar jag nått så fruktansvärt. Jag ryser bara jag tänker på dom!

Ett speciellt minne ang min rädsla för spindlar är när vi var i Vietnam och ute på ön Phu quock. Jag, mor och far satt i en liten taximoppe på väg någonstans då jag helt pltösligt får syn på en sån där liten spindel uppe i taket. Egentligen vill jag bara skrika och kasta mig ut från moppen men inser att detta förmodligen inte skulle vara ett bra alternativ så jag halvskriker åt mamma att döda den och få bort den. Självklart måste hon göra det på ett speciellt sätt, för skulle hon döda den genom att trycka den till döds och sedan ta bort handen så innebär det att den skulle falla rakt ner i mitt knä och det skulle inte vara någon som helst garanti på att den skulle vara död. Jag förklarade självklart för henne hur hon skulle göra för att undvika detta, men vad tror ni hon gjorde? Jo, hon såg till så att den hamnade i mitt knä. Jag blev så förbannad på henne att hon gjorde sådär så senare samma kväll fångade jag en liten groda och kastade den rakt på henne som hämnd. Hon blev lika förbannad som jag blev kan jag lova men gladast blev nog räven och skadeglädje är den enda sanna glädjen. Enligt mig fick hon ju skylla sig själv när jag till och med förklarat för henne hur hon skulle ha gjort det som.


Min andra stora rädsla är för getingar. Jag tror många känner igen sig i detta och behöver nog inte gå in så mycket mer på det. När jag dock ser en geting blir jag helt paralyserad och sitter blickstilla. Jag blir helt sinnessjukt galen och arg om det är någon i min närhet som får för sig att försöka vifta bort den, då jag vet att det exakt är sådant som får getingar att sticka någon.


På senare tid har även en annan sorts rädsla infunnit sig. Och det är om jag skulle förlora mina föräldrar. Man tar alltid sånt för givet, att dom ska finnas vid ens sida tills man själv nästan är så gammal så man dör men omständigheter på senare tid har verkligen fått mig att fundera på detta. Då en av mina närmsta vänner har förlorat sin pappa och min barndomsväns pappa har fått cancer så får det en att fundera. Även om dom tankarna egentligen är helt omöjliga att föreställa sig så kommer dom ju ändå och det är nog min allra största rädsla. För det kan jag säga er, är något som jag absolut aldrig skulle klara av.

Dag 15 - Mina drömmar


Så var det dags för femtonde inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,
och det handlar om: Mina drömmar


"You may say I'm a dreamer, but I'm not the only one"

Ett vackert citat av käre John Lennon och det är så sant som det var sagt. Jag är en drömmare uti fingertopparna och jag drömmer om så mycket här i livet. Jag skiljer dock på mina livsvisioner och livsdrömmar, och nu är det ändå drömmarna det handlar om. Som många av er redan känner till så har jag redan vid 24års ålder uppfyllt mina 3 livsdrömmar jag har haft så jag håller just nu på att skaffa mig nya. Ett delikat problem om jag får säga det själv. Jag har uppfyllt att få se en Gepard i dess riktiga miljö och jag har även fått klappa en. Jag har fått åka till Galapagos och se elefantsköldpaddorna och ödlorna och jag har även fått se vilda delfiner. En röd tråd som dock följer i nästan alla mina drömmar är att djur är inblandade på ett eller annat sätt. Mina drömmar som jag nu har skaffat mig på senare tid ser ut som följande:

  • Att någon gång få dyka och simma bredvid en valhaj
  • Att någon gång få simma med vilda delfiner. Inte på ett delfinarium
  • Att någon gång åka på späckhuggarsafari och få uppleva dem i deras miljö
  • Att någon gång få resa till Fiji
Den dröm som dock ligger närmast mitt hjärta och för tillfället är den som brinner allra mest är att få uppleva kärleken. Att få träffa någon som jag verkligen älskar och få känna mig älskad på riktigt. Träffa någon att dela mina drömmar tillsammans med och få uppleva nya saker med. Det är vad jag drömmer om just nu. Jag vet dock att jag först måste ta hand om mig själv, men jag tror sedan att Han på något sätt bara kommer finnas där tillslut. När jag har lärt mig att älska mig själv, så kommer även någon annan att göra det också. Det är vad jag tror.

Jag drömmer också om att verkligen få reda på vad det är jag vill här i livet och speciellt då när det gäller jobb. Jag vill så otroligt mycket men jag drömmer om att jag jobbar med det där som jag verkligen är så passionerad av. Att hitta ett jobb jag älskar att gå till och nästan längtar på söndagen när det är dags för jobbet igen morgonen därpå. Att jobba med något jag verkligen brinner för, det drömmer jag också om. Jag tvekar inte på att jag någon dag kommer att förstå vad det är för något, men jag är tyvärr lite för otålig för att vänta alltför länge tills dess.

Jag drömmer om att en dag få bo tillsammans med den jag älskar en bit ute på landet med en liten bondgård och en himla massa djur. Det ska vara åsnor, getter, får, grisar, lamadjur, ankor, katter, hundar, kaniner osv. En liten damm där ankorna plaskar omkring en varm sommardag och naturen nära där hundarna kan få springa fritt. En sjö där man kan gå och ta sig ett svalkande kvällsbad och en liten brygga bredvid där man tar sig ett glas vin tillsammans och tittar på solnedgången. Sånt drömmer jag verkligen om.

I can see clearly now

Här går det tungt i bloggen märker jag men det har sina anledningar. schemat är fullt kan jag lova er! Då jag vanligtvis uppdaterat bloggen på jobbet så har jag även kunnat skriva varenda dag, nu sitter jag nämligen och utbildar den nya tjejen på kundtjänst och har därför inte möjlighet till att uppdatera min blogg. På kvällarna är schemat fullt med aktiviteter varje dag så där finns det heller inte tid. Med andra ord, späckat schema inför flytten och det börjar verkligen närma sig nu. Endast 2v kvarstår och jag känner mig sjukt redo för omställningen.Igår packades kartonger på livet och resultatet såg ut enligt följande. Lite mer än en halv sopsäck kastades med gamla hudvårdsprodukter, smink, parfymer och smycken medans det samtidigt packades två fulla flyttkartonger och en stor ikea kasse med samma innehåll. Trots detta står det ändå en badrumshylla kvar fylld med saker. Gällande min klädgarderob så blev det endast bara två fulla flyttkartonger med kläder. Vad drar vi för slutsats av detta? Jo, att jag förmodligen luktar bra mkt bättre än jag klär mig!

Mycket har hänt på senaste tiden och lägenheten uppe i Övik börjar ta form. Tapetsering och målning av tak är nu klart och det är bara mitt sovrum kvar nu som ska målas, sedan ska bara alla möbler in så är det färdigt! Mor och far kommer ner på besök nu i helgen då jag och mamma ska gå en kurs tillsammans (!!) i självkänsla. Det kommer bli en sjukt spännande kapitel kan jag lova er, och nånstans får jag känslan av att jag kan vara bättre rustad än mor för detta. Det återstår att se. Kursen är hela helgen men den bryts av där på lördag kväll då jag ska hem till min kollega Maria på fest för hela slanten då hon och hennes sambo har gift sig. Jag ser verkligen framemot detta!

Ester har verkligen börjat trivas med mig och Elvis i lägenheten och nu leker dom alltmer tillsammans, inte bara Elvis som leker med Ester. Hon är en så sjukt gosig kisse och man kunde bara önska att Elvis hade varit likadan.


Jag har fått upp intresset för en riktig gammal klassiker men den är så fantastiskt bra så jag tipsar er verkligen om denna för er med Spotify, låten finner ni här!!
Johnny Nash - I can see clearly now

fredag 11 februari 2011

Dag 14 - Mina husdjur


Så var det dags för fjortonde inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,
och det handlar om: Mina husdjur


Jag har i mitt liv haft många olika husdjur. Jag har även velat haft väldigt många olika husdjur i mitt liv. Hund fick jag aldrig då mamma är hundrädd. Jag fick välja mellan en orm och henne, samma gällde även när jag ville ha en ödla eller en pilgiftsgroda. Svaret förstår ni säkert då jag fortfarande har kvar mamma i mitt liv. En get fick jag inte heller. Jag hade för en kort period en liten kanin. Jag har haft ett X antal olika sorters råttor. Jag har haft en sköldpadda som hette Margareta. Jag samlade på sniglar i glasslådor. Mormor fångade grodor åt mig. osv osv osv. Sådär har det som fortsatt i mitt liv och drömmarna om olika husdjur kommer nog aldrig försvinna. Jag blev dock lite äldre och förhoppningsvis lite klokare, vilket visade sig i att det endast just nu bara är mina katter till husdjur. Gustav min äldsta katt har jag ju redan berättat historien om i ett tidigare inlägg som ni finner här, men låt mig berätta en liten kort anekdot om min andra kisse där hemma, Hugo. Den katten var en liten rebound present till mig efter att jag varit tvungen att lämna ifrån mig min sköldpadda Margareta. Det kändes tomt i hemmet och jag ville ha ett till husdjur. Min mosters katt var med ungar och det kunde verkligen inte komma mer lägligt än så. Efter att vi hade varit där och tittat ut den katt vi ville ha så satt vi i bilen på väg hem och mamma undrade lite försiktigt vad den nya katten skulle heta. Jag hade inte riktigt bestämt mig för svare ännu utan funderade fortfarande. Mamma sa då att man kunde ju till exempel inte döpa katten till något så fult som Hugo, för det skulle ju låta så konstigt när man ropade efter Gustav och Hugo. Sagt och gjort, Hugo blev det och vi har nu haft honom i mer än 10 år. Även om Gustav alltid kommer vara speciell för mig så har nog Hugo alltid legat mig varmast om hjärtat. Han och jag har alltid haft en liten special connection och det är verkligen mattes lilla kisse.

Här i sthlm har jag ju som de flesta redan vet skaffat mig en liten helig birma vid namn Elvis. Mer speciell katt än så får man leta efter och vi jobbar redan nu på första avsnittet om Elvis i En annan del av Övik. Sjukt älskvärd katt och alla som träffar honom blir kär vid första ögonkastet. Vad de flesta dock kanske inte vet, är att jag nu har köpt en liten kompis till honom. Denna är dock en blandras mellan maine coon, perser, birma och norsk skogskatt, en liten katt tjej som fick namnet Ester. Sjukt smart och kaxig liten tjej, raka motsatsen till Elvis kan vi nog säga och jag tror att dom två tillsammans kommer bli en bra kombination. Elvis har redan börjar lära sig av lilla Ester, alltså inte tvärtom.








Detta var då inlägget om mina husdjur och jag ber om ursäkt för uppehållet som varit i bloggen, men dessvärre har det varit fullt på schemat på senaste tiden. Jag lovar dock att uppdatera så fort jag får en möjlighet till det.

tisdag 1 februari 2011

Dag 13 - Min favoritlåt

Så var det dags för trettonde inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,
och det handlar om: Min Favoritlåt


Som de flesta vet och säkert läst tidigare så är min absoluta favoritlåt Elegi med Lars Winnerbäck. En låt som jag kan lyssna på vid alla tillfällen. Den ger mig hopp, jag fylls med glädje, den hjälper mig bearbeta tunga saker, jag får ur mig känslor... Den löser alla problem och den kommer alltid att betyda mest för mig.

Men för att ta en annan låt, som kanske är min favoritlåt då jag behöver peppning, en extra boost, bli på bra humör osv.. Så är det Bryan Adams låt We're gonna win. Den låten har lyssnats på när jag blivit piercad (på hög volym och repeat), på uppladdning innan matcher, när jag tränat, på fester osv. Jag blir så oerhört pepp av den låten och texten så det är sjukt. Jag rekommenderar verkligen alla att höra den!

och eftersom datorn på Håvgatan 25 inte förstår hur man klistrar in saker i detta inlägg så kan jag endast dela med mig av länkar till dessa låtar.