Långa nätter

Just nu känns det mesta som en enda stor röra faktiskt om jag ska vara ärlig. Haft några underbara dagar i skolan och återfått lite energi, tills jag precis hinner komma hem och blir nertryckt på noll igen. Jag har världens bästa mamma i de flesta lägena och jag älskar henne över allt annat men ibland skulle jag bara vilja fet kräkas över henne. Jag blir så trött på hennes humör ibland så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och ibland går det fan i mig inte att lära gamla hundar att sitta. Jag blir bara så fruktansvärt irriterad när jag tänker på hur oerhört mycket jag har jobbat med mitt humör men jag har inte ett dugg för det ibland känns det som. Självklart vet jag ju innerst inne att jag har det, men ibland känns det bara så galet hopplöst. Ni kanske förstår känslan.

Skolan har som sagt varit lika intressant som vanligt och det blev ännu fler aha-upplevelser. Den största kom nog ikväll faktiskt och gav svar på oerhört mycket. Eller egentligen kanske jag redan hade svaret innan men det blev som en stor bekräftelse på det hela. Ibland måste man vara "elak" för att vara snäll. Ni som förstår, ni förstår helt enkelt. Det var helt enkelt många tråkiga minnen som kom tillbaka och jag kan bara önska att man hade varit lika klok då som nu.

Sedan saknar jag min lilla Hugo så jag håller på att gå sönder. Det gör så fruktansvärt ont i mig att han bara är borta. Och speciellt på det sätt han var tvungen att försvinna på, det finns ingen som helst logik i det varför det var tvunget att hända. Men allting har en mening och jag ser framemot den dagen då jag kommer förstå varför.

Flytten gick iaf fantastiskt och jag har världens finaste släkt! Jag tackar alla så otroligt mycket för hjälpen och det var värt så himla mycket! Kvällen var helt fantastisk och jag hoppas det blir fler såna. Min kära moster Carina hade säkert gjort världens godaste trerätters (det såg så ut iaf eftersom jag inte äter sån mat nu) och sedan hade dom fixat klockrena tävlingar. Lag 2 (mitt lag) tog såklart hem storvinsten efter seger i ALLA (!!) grenar. Jag säger bara domino! Det som kvarstår nu är en hel hög med kartonger i nya lägenheten och lite småplock i gamla, sedan kommer det bli kanon på Nygatan 48!

Sedan är jag så jävla stolt över mig själv som ännu (!!) varken har druckit dricka, ätit godis eller något annat dåligt. Ikväll satt jag och luktade på en kärleksmums innan jag gav den till min klasskamrat. Det är iaf ett fruktansvärt stort steg för att vara jag. Hittils har vågen visat -5kg och jag hoppas på fler minus i fortsättningen.

På lördag vankas årets stora fest uppe i Fors som jag ser fruktansvärt mycket fram emot. Jag kan inte tänka mig annat än att det kommer bli helt fucking awesome! Fortsättning följer på detta.



Vi tar oss aldrig mera dit igen, säg att allt är bra
Det har vart en lång dag

Söndermarken

Nu sedan all eufori, kärlek, upprymdhet och magiska känsla innom mig har lagt sig så blir dessvärre detta inlägg inte alls lika bra, men det får helt enkelt gå ändå.

För snart en vecka sedan upplevde jag mitt livs bästa konsert någonsin i Umeå. Jag trodde jag hade upplevt det i Sydafrika. Utomhusscen, stjärnklart, zebror som går i bakrunden och fantastisk musik... Men det visade sig att till och med det skulle bli överbevisat. Av en ensam person från Linköping, i en intim, fullsatt liten konferenslokal uppe i Umeå. Jag pratar såklart om herr Lars Winnerbäck. Jag har ändå varit på en hel del konserter med honom men det finns ingen av dom som ens är i närheten av det jag var med om då. Det vi var med om. Jag var ju faktiskt där med min kära mor, och herr Lars Winnerbäck har ett nytt fan efter detta kan jag lova er. Hon har ändå knappt hört Winnerbäck, kanske max 5 låtar på sin höjd, och hon tyckte inte att han spelade en enda dålig låt på hela konserten. Det är ett rätt bra betyg för en som knappt lyssnat på honom. För första gången någonsin så grät jag till hans låt Söndermarken, som annars är en låt som jag alltid lyssnat på de gånger man varit glad och upprymd, inte en sorgsen låt som de andra. Men ack så vacker han gjorde den! Jag hade velat stanna kvar i det ögonblicket för alltid!

Vad har hänt sedan dess då? Inte mycket faktiskt. Eller så har det egentligen hänt mycket men inte något att ta upp här. Imorgon ska jag iaf få nycklarna till lägenheten och i helgen börjar jag lite smått med att packa inför nästa veckas flytt! Gud så jag längtar! Kanske inte just att behöva flytta allting men till att inreda. Kommer bli grymt!

Insåg även idag att oktober månad snart har passerat vilket snart betyder reeeeeeesaaaaaaa!! Jag längtar så att jag snart går av tror jag. Eftersom jag inte fick njuta av det vackra väder som var i sommar så ser jag verkligen framemot solen där nere. Pool, drinkar, sol, strand och mys. Det blir fint!

Sönder boulevard

Det är märkligt hur allting bara kan förändras på några få dagar. Hur allting bara kan rasera i ett naffs. Det är som det står skrivet; "Han ska pröva din styrka, han ska testa din moral".

För bara några veckor sedan så avlivade vi vår älskade Gustav då han var väldigt sjuk och gammal. Det kändes ändå som ett korrekt beslut även fast det var svårt att ta, men jag kunde ändå på något sätt acceptera det.

För några dagar sedan så dog min barndomsväns pappa i cancer. Jag tycker att jag har nog svårt för att acceptera det, hur ska hon någonsin kunna göra det? jag tycker att själva tanken bara är för jobbig för att ens tänka, och hon ska leva med det. Det är så sjukt så att det går inte ens att tänka.

För ungefär 72h sedan så dog vår älskade lilla Hugo. Han hade med största sannolikhet blivit påkörd då hela hans bakdel nästintill var helt krossad och han skrek som han aldrig någonsin gjort förut. Han hyperventilerade och flåsade precis som en hund. Han kunde inte gå så han drog sig sakta, skrikandes fram. Det är något av det absolut värsta jag nånsin varit med om. Jag kommer aldrig glömma den synen. Jag kommer aldrig glömma hans skrik. Sedan fredagsnatt har jag drömt mardrömmar varenda natt. Det gör så ont i mig bara jag tänker på det och jag saknar honom så fruktansvärt mkt. Min lilla bus. Min lilla tjockis. Min lilla Hugo.

Jag kan inte för denna värld förstå varför vi skulle förlora båda katterna såhär tätt inpå varandra. Många tänker att det ändå bara var katter, men för mig var dom en stor del av mitt liv. Det var mina familjemedlemmar. Gustav kan jag ändå på något sätt acceptera, men inte Hugo. Det var så orättvist.

Om man nu ska ha med något positivt i det här inlägget så ser jag iaf fram emot torsdag. Det är det enda jag söker tröst i nu. Min kära Winnerbäck. Det kanske låter märkligt men många har sin bibel och jag har hans låtar. I varje situation, i varje jobbigt ögonblick så hittar jag en textrad att finna tröst i. Finna någon mening med. Och egentligen spelar det väl ingen roll om det så är en bibel eller en låt, alla behöver vi något att söka tröst och mening i.


För övrigt så är jag hemma med munsår, feber, illamående och världens huvudvärk. Förmodligen svaret på det jag skrivit om ovan.