ett vanligt

Det känns som att det var länge sedan jag skrev ett vanligt blogginlägg och det var det nog också, hursomhelst så får jag varva utmaningen lite med sånt här. det känns bra så.

Flytten närmar sig med storsteg och i fredags var det dags för Marias och min Hejdå-fest. vilket kalas det blev! Jag räknade vid ett tillfälle att det var 31st i min lägenhet. full fart med andra ord. Det roliga med festen var att det kom folk från alla olika håll och egentligen kände ingen någon typ, men alla hade så oerhört trevligt tillsammans. Då tycker jag det är en lyckad fest! Det blev som sagt några missöden och jag blir fortfarande ordentligt upprörd när jag tänker på det! hur full jag än skulle bli, så skulle jag alltid torka upp efter mig om jag sölar. om inte annat så ser jag till att någon annan gör det om jag nu inte skulle vara kapabel till det själv. jag tackar dock lillsofie och maria för att ni försökte styra situationen åt mig och springa runt där med svampar och trasor till höger och vänster. ni är väl för söta! Att det sedan var en sydafrikan på festen som pratade med den där fantastiskt vackra dialekten var ett stort plus. Jag saknar bara sydafrika än mer och det blir planering med Anna när jag kommer hem!
Jag bjuder på en bild från festen på finaste Nathalie och jag. Så sjukt glad att hon kom upp och hälsade på!

För tillfället så är Maria precis nu på väg upp till Övik för att entra den nya lägenheten. Vet inte riktigt hur en månad utan henne ska fungera men jag vet att tiden fram tills att jag åker upp kommer gå sjukt fort. Jag är glad att en träff med finaste Ida B Byström blev inplanerad iaf!

På torsdagkväll åker jag upp till Övik en sväng över helgen och tapetsering står på schemat. Även en liten tur till Umeå kommer att göras för att hämta hem Elvis nya kompis.


Den här bilden säger väl ändå allt?! 60 jäkla poäng för ett ord. Lycka säger jag. Total l y c k a !! Och om ni inte hajade så är svartaoliver jag!

Dag 12 - I min handväska

Så var det dags för tolfte inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,

och det handlar om: I min handväska

Jag har egentligen inte någon handväska som jag alltid använder. Visst har jag väskor och sånt men aldrig något som jag använder dagligen. Nu såhär på vintern blir det mina fickor på jackan som får vara handväska. Dom är så pass stora så det ryms sjukt mycket i dom. Jag ska dock visa er några saker som jag ALLTID har med mig, vare sig dom är i mina jackfickor eller i en väska.

Ett läppbalsam från Kibio som faktiskt konstigt nog smakar riktigt gott. Det är ett grymt vårdande läppbalsam med jojoba olja, sheasmör och extrakt från sötapelsiner
Parfymen Idylle från Guerlain, en riktigt fräsch och frisk sommaraktig doft. Ett litet doftprov på denna har jag alltid med mig.

Ett suveränt puder från Chanel som mattar ner och ger lyster till ansiktet. Dom som känner mig vet att jag väldigt ofta blir väldigt varm i ansiktet och behöver ofta bättra på sminket. Detta puder är perfekt till det!

En liten puderborste från Chanel med riktigt hår som är fantastisk att ha med sig. Tar knappt någon plats och är helt suverän!

Min mobil följer alltid med såklart. Never leave without it!

Lypsyl. Det enda som funkar mot riktigt torra läppar på mig. Chanel, guerlain, shiseido och La prairie i all ära... Men lypsyl ger alltid resultat snabbt för mig!

Sedan har jag förstås också alltid min börs med mig, men det fanns ingen bild eller nått sånt på den så det fick vara en egen punkt.


Det där är iaf produkter jag alltid har med mig när jag går utanför dörren.

Lär känna mig på 30 dagar

Ja det är alltså en liten utmaning här i min blogg att jag varje dag skall skriva om ett speciellt ämne. Här nedan ser ni "schemat" för dagarna ni som missat det tidigare.

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Det här åt jag idag

Dag 05 – Min dag

Dag 06 – Vad är kärlek

Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick

Dag 09 – Min tro

Dag 10 – En resa

Dag 11 – Mina tatueringar

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Min favoritlåt

Dag 14 – Mina husdjur

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Mina rädslor

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Drömresan

Dag 21 – Mina favoritartister

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Min första kyss

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Ett sista ögonblick

Dag 11 - Mina tatueringar

Så var det dags för elfte inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,
och det handlar om: Mina tatueringar

Jag trodde tidigare att jag aldrig i hela mitt liv skulle tatuera mig. För mig var det något mycket märkligt, fult, orent och idiotiskt. Jag förstod verkligen inte varför folk gick och tatuerade in saker på sin kropp som dom kommer att leva med i hela sitt liv. En dag förändrade jag dock mitt synsätt på detta. Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att förändra det heller, men jag bara gjorde det. Numera, så är tatueringar konst för mig. Ett sätt att uttrycka sig på eller bevara minnen eller liknande. Det kan dock fortfarande vara något riktigt idiotiskt också om man gör det bara för sakens skull, lite i stil med att bara för att alla andra har det. Jag tänker specifikt på alla tribaltatueringar och kinatecknen. Sådant känns iaf för mig totalt meningslöst.

Jag har för tillfället två tatueringar och jag är både stolt och riktigt nöjd över dem båda. Den ena gjordes på grymma stället Salong Betong i Högdalen och den andra på alla tatuerarfreaks drömställe; Love hate tattoo. Mer känd som Miami Ink från TV serien med samma namn. Jag vet att dessa två är något jag aldrig kommer att ångra att jag har gjort och låt mig nu förklara varför jag gjorde just dom två.

Den första tatueringen jag gjorde är alltså en liten text som sitter mellan skulderbladen där det står: "Han ska pröva din styrka, Han ska testa din moral". Det är en textrad från min absoluta favoritlåt av Lars Winnerbäck och låten heter Elegi. Den låten betyder så otroligt mycket för mig och jag tänkte nu berätta varför den gör det. Det var den låten som jag lyssnade på varenda dag efter allt som hade hänt i sthlm. Jag lyssnade även på den varenda kväll i Sydafrika innan jag somnade. Den låten har gjort att jag fortfarande står på benen. Jag finner det lika fantastiskt varje gång jag tänker på det att det faktiskt är så, hur en låt kan göra så oerhört mycket. Och speciellt då dom två raderna. Det säger precis allt. Det är så självklart för mig. Gudarna ska veta att nog fasen har dom prövat min styrka och nog har jag allt fått bevisa min moral, men jag har hittils klarat av alla prövningar som jag utsatts för. Jag vet att jag även kommer att klara av tiden framför mig och på något sätt så ger den texten mig lite hopp.

Den andra och senaste tatueringen som jag har gjort, gjordes alltså på den kända tatueringsstudion Miami Ink. Under vår senaste resa som vi gjorde var vårt sista stopp Miami och eftersom jag redan visste att jag skulle göra en till tatuering och vilket motiv jag skulle göra så ville jag verkligen passa på att göra den där. Den tatueringen gjordes som ett minne till min kära mor och den hör även ihop tillsammans med min tidigare. Då den första symboliserar det hemska jag har varit med om så symboliserar den sista personen som hjälpte mig att ta mig igenom det hemska. För utan mamma så hade jag heller inte stått på benen idag. Det är förgätmigej blommor som jag har tatuerat in och det är mammas favoritblommor. Jag minns att när jag var liten så plockade jag ofta såna blommor till henne och jag tycker själv mycket om dem. Dom ritade upp motivet på plats och jag kände direkt att resultatet skulle bli något jag skulle vara väldigt stolt över.

Dag 10 - En resa

Så var det dags för tionde inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,
och det handlar om: En resa

Hur i hela friden ska jag kunna berätta om endast en resa när jag har rest i hela mitt? Omöjligt. Att resa är ju just vårat största intresse och när jag säger vårt så menar jag mitt, mor och fars största intresse. Jag har ju iofs haft turen att få följa med på alla resor hittils med mitt argument att jag alltid kommer vara deras barn. Jag tror säkert inte dom klagade heller när dom hade en spansktalande guide med sig som berättade om alla fantastiska djuren på Galapagos! Sen är det ju även så att statistiken får tala för sig själv. Dom två gångerna jag varit med och bokat resan är även dom enda två gångerna där ingenting har gått fel. Som sagt, statistiken får tala för sig själv.

Nåväl, det är alltså tänkt att jag ska berätta om en resa, jag väljer dock att berätta om 3 resor. En som förändrat hela jag, En som var till den mest fantastiska platsen och En som varit den roligaste. Jag börjar med den som förändrade mig.

Sydafrika 2007
Denna resa skulle komma till att bli ett väldigt stort kapitel i mitt liv på många olika sätt. När jag åkte iväg var jag rätt trasig pga olika anledningar och jag ville nog inget mer än att fly hemifrån. Så när jag fick chansen så tog jag den, jag skulle göra min praktik på Travelstart i Kapstaden. Ensam begav jag mig ner mot sydligaste delen av Afrika och jag skulle tillbringa nästan ett halvår där. Vilken resa det var! Jag fann två vänner för livet, mina gringos Vivi och Mary som jag tillbringade den mesta tiden med. Vi var med om många roliga saker! Vivi bevittnade mig när jag blev rånad, Mary fick hämta vakten när jag själv hade låst in mig i en bar, alla våra barrundor på Longstreet, Hund och katthemmet i Hout bay, Min och Marys tur till Oudtshoorn, alla mornar på jobbet som började med pärleporten, midsommarfesten a la suecia osv osv osv. Jag ska dock inte påstå att det enbart var en rolig tid där nere heller, för jag tillbringade många nätter till att gråta mig till sömn. Jag har nog heller aldrig gråtit så mkt i hela mitt liv som när killen på frisörsalongen klippte av mig allt hår. Jag som är en så stor familjemänniska hade det otroligt jobbigt att vara så långt ifrån. Jag ville nog alltid se mig själv som otroligt självständig och det kan man ju fortfarande vara, men inte på det sättet jag då trodde jag var det på. När jag sedan hörde min katt Hugo jama när han hörde min röst från datorn så grät jag bara ännu mer. Jag minns tiden i Sydafrika ändå som helt fantastiskt. Detta land alltså. Finns ingenting jag har förälskat mig mer i som Sydafrika och Kapstaden. Djuren, vinerna, stränderna, barerna, naturen, människorna, kulturen... allt är fantastiskt och jag kommer snart att åka tillbaka dit. Var så säker. När jag sedan kom hem var jag nog fortfarande rätt vilsen i mig själv, men jag kom tillbaka som en mycket starkare och ödmjukare människa. Jag hade lärt mig så otroligt mkt där nere om mig själv att jag inte ångrar en sekund att jag åkte. Jag önskar att alla nångång fick göra en sån resa i sitt liv.

Den mest fantastiska platsen; Brasilien och Ihla Grande
Den här resan gjordes tillsammans med hela familjen Stenlund, Längert och Perssons. Vilken resa det var då! Vi tillbringade sammanlagt en vecka i Rio de Janeiro och två veckor ute på ön Ihla Grande, den stora ön. Jag kan utan att tveka säga att det är den vackraste platsen jag skådat hittils i mitt liv. En helt förtrollande ö med så mycket charmighet och vacker natur. En av världens 5 vackraste stränder ligger även på ön, Lopez Mendez och sanden är så vit och finkornig att det låter som att du går på nysnö, det knarrar sådär riktigt härligt under fötterna. Jag har nog dock aldrig varit med om en så fruktansvärt varm sand som det var där, jag tackar Ante för lånet av sandaler. Dom har även den absolut grymmaste lilla glassbaren där på ön där du har en fet avdelning med glass, en med strössel, en med topping, en med godis och en med olika kex. Kvällarna avslutades ofta på den lilla glassbaren kan jag lova er. Pappa fick även förmodligen världens starkaste rom och cola. Den kostade 20kr och han fick då ett stort dricksglas med rom och en colaburk bredvid. Tiden i Rio de Janeiro var fylld med aktiviteter. Vi hann med att hälsa på Jesus, åka ända upp till sockertoppen, se en derbymatch på Maracana stadion med tomma läktare fast det var 80 000 pers på matchen, köpa hucklern på marknaden och sola på copacabana. Bara för att klargöra en sak med resan så gick faktiskt jag och Carro vilse. Även om vi kanske gärna hade gått vilse med vilje den där morgonen, så gick vi faktiskt vilse på riktigt. Bara så ni vet. För er andra som inte vet, så hade karlarna förlorat i ett sport spel (!!!) mot tjejerna och fick därför gå i string på Copacabana.

Den roligaste resan, Thailando 2007
Att summera den här resan med några rader är omöjligt. Det hände så mycket galet på den här resan så ni kan aldrig föreställa er. What happens in Phuket, stays in Phuket. Jag och min kära vän Anna hade beslutat oss för att tillsammans åka till Phuket för att göra vår praktik där i några månader. Det sket sig dock med praktiken när vi väl var framme och där stod vi utan praktik och utan bostad. Efter en dag hade både jobb och boende löst sig, även till det bättre än innan. Vi hade så fruktansvärt roligt där borta! Vi hann med en weekend till Singapore och bodde i red light district, vi lärde oss en mening på något okänt språk (jangan berdiri dekat pintu) vi hann med att krascha med vår vespa och hamna på sjukhus (dagen innan resan till Singapore), vi fick punktering mitt i en ödslig liten by utanför stan en mörk söndagkväll, vi lärde känna alla thaihoror längs Bangla road, vi käkade massvis med popcorn i Jungceyloooooon, vi tillbringade åtskilliga timmar på både Molly Malone och Rock city, vi uppfann ett eget "hoppa-undan-för-vågen-system", vi tog alltid en bakis-massage hos Kai och somnade, vi körde vespan utan hjälp och fick drösvis med böter, vi körde alltid samma bakismiddag på Harrys (en djuptallrik med potatisgratäng och en skål med bea bredvid), vi tog dykcertifikat tillsammans trots den där jävla flytövningen i vattnet, vi träffade många fantastiska människor och spöade dem allesammans i fotbollsspelet, vi bråkade om 21 eller 23 grader i rummet, vi åt världens godaste glass på häagen dazs och vi missade ett gigantiskt shoppingcenter trots att vi åkt förbi det 2ggr tidigare. Just ja, vi jobbade ju också där.
Ungefär sådär kan man summera vår thailandsresa och då har jag knappt berättat hälften. Jag ser verkligen framemot en ny resa tillsammans med Anna, för så roligt som jag hade då har jag aldrig haft i hela mitt liv. Sawasdee-kaa!

Dag 09 – Min tro

Så var det dags för nionde inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,

och det handlar om: Min tro

Min tro kan man nog sammanfatta rätt så kort. När det gäller religioner så har jag ingen tro alls. Jag tror att det finns någon typ av högre makter där uppe, men jag tror att man skapar sitt eget öde genom de val man gör genom livet. Jag tror inte att något är förutbestämt eller att t.ex jesus eller gud finns/har funnits. Jag tror dock på ett liv efter döden, kanske inte att man återföds till något annat men att själen av ens forna jag lever vidare och kan spana ner på det fortsatta livet nere på jorden. Jag tror dock på vissa delar av olika religioner. Som t.ex buddhism eller hinduism, att man genom goda handlingar i livet får ett gott liv i slutändan. Karma. Är man en bra person, så händer det bra saker. Man kan kort och gott säga att jag har byggt min egna lilla tro.

Sedan finns det så mycket annat jag tror på! Jag tror på frihet, sina mänskliga rättigheter, kärleken, ärlighet, rättvisa osv. Jag tror på det fria livet. Jag tror att allting händer med en mening. Jag tror på Hakuna Matata

Jag tror även på spöken. Att man som människa på något sätt lever vidare och kan finnas med i sina nära och käras liv efter döden. Fast liksom på sidan om. Jag tror på andar och magiska krafter. Jag tror att jorden snarare skapades av en big bang istället för av gud. På tal om spöken kan jag berätta om en sann historia som jag själv var med om för något år sedan.

Det här var under den tiden jag studerade och jag och min klasskompis Stina skulle ut på party senare på kvällen och hade lite förkrök hemma hos mig. Vi satt på nedervåningen i min soffa, drack lite, kikade på tv och surrade. Helt plötsligt kom vi in på samtalsämnet spöken då just Stina påstår sig kunna se vissa döda människor. Efter att vi pratat ett tag så avbryter hon mig och frågar om någon av min mor eller farförälder har gått bort. Jag svarar då att min mormor lever fortfarande men att min farmor dog när jag var mycket liten och att jag minns henne som en elak människa. Hon frågar hur farmor ser ut och tyvärr kunde jag inte svara på den frågan då vi inte har några kort på henne och jag har ett väldigt dåligt minne av henne. Hon frågar om hon möjligtvis kan vara relativt kort, gå i en mörkblå längre klänning/dräkt med silvergrått hår som alltid är uppsatt i en knut. Jag har ingen aning om detta och springer upp för att fråga mamma hur farmor såg ut och hur hon brukade ha sitt hår, mamma svarar att hon alltid hade det uppsatt i en knut och beskrev även hennes kläder. Precis som Stina beskrivit dom. Till saken hör att Stina är en ny bekantskap för mig och jag har alltså inte känt henne längre, hon har heller inte sett något kort på farmor. När jag kommer ner igen så fortsätter vi och prata om detta och Stina frågar om farmor var någon som stod mig nära. Jag minns bara att hon tillbringade väldigt mkt tid med mig och eftersom min pappa har hennes enda barn, så var jag alltså hennes enda barnbarn och hennes lilla ögonsten. Efter ett tag säger Stina till mig: "Din farmor är här på din nedervåning Jenny. Hon står där borta i hörnet bredvid spegeln och hon brukar titta till dig lite nu och då för att se så att du har det bra".
Omöjligt tänker ni säkert nu precis som jag gjorde. Att sådant inte går. När hon sedan säger att hon hoppas att min farmor kan göra något tecken ifrån sig så att jag skulle förstå att hon faktiskt är där, så ramlar min kam som legat ovanpå min spegel precis ner på golvet i samma sekund. Precis bredvid platsen där Stina påstod sig att min farmor skulle ha stått på. Det är ju lite i såna situationer där ens tro kommer fram, och jag väljer att tro på att sådant faktiskt kan existera och att hon då och då tittar till mig.

Dag 08 - Ett ögonblick

Så var det dags för åttonde inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,

och det handlar om: Ett ögonblick

Att vara 19år och ha fått uppfylla sitt livs högsta dröm är något som är få förunnat, därför tänker jag även dela med mig av detta magiska ögonblick.
Jag är nu 24år och har fått uppleva mitt livs två högsta drömmar, men den första var något alldeles extra. Något som jag verkligen drömt om att få göra i hela mitt liv. Något som jag verkligen trodde att jag aldrig skulle få göra.

Ända sedan jag föddes har jag älskat djur. Alla djur i alla olika slags former, men kanske framförallt de stora kattdjuren. Och framförallt den graciösa Geparden. Jag kom ihåg att jag såg på ett avsnitt av mitt i naturen och det handlade om just Geparder. Jag blev så faschinerad av detta magnifika kattdjur med dess slanka kropp som var och fortfarande är världens snabbaste landdäggdjur. Det var även enda kattdjuren som kan spinna och det enda kattdjuret som inte kan dra in sina klor, kattungarna låter även som små kycklingar när dom är små. Sedan dess har jag velat få se detta djur "live" i deras riktiga miljö. Observera att det just då bara var att få se det. Ju äldre jag blev och ju mer jag läste om det hela så förstod jag att även den chansen var oerhört minimal. Det finns ungefär bara 1200st kvar i vilt tillstånd och även i ett djurreservat så var chansen väldigt liten att få se detta skygga djur. Vad jag då inte kunde tänka mig var att jag snart skulle komma så oerhört mkt närmre än att bara få se det.

Året var 2005 och familjen Persson tillsammans med familjen Stenlund skulle ut på en gemensam resa med destination Sydafrika. Vi skulle vara borta nästan tre veckor och jag blev fullkomligt överlycklig när jag fick veta att vi skulle åka ut på safari. Med tanke på sällskapet så var chansen för detta egentligen oerhört minimal, då det bara var pappa och jag som egentligen var riktigt intresserad. Nu såhär i efterhand är nog alla glada att vi gjorde det. Till och med mamma. Vi åkte som sagt på safari och fick nästa se The big five. Någon gepard såg vi inte men det var jag inställd på och hade heller inte förväntat mig något annat. Efter att vi hade åkt den kända Garden route i Kapstaden längs kusten så skulle vi då ta samma väg tillbaka för att sedan åka hem. Det skedde dock en liten förändring i resvägen och vi valde att ta vägen hem uppe bland bergen istället för samma väg tillbaka. Jag är glad att vi gjorde det. Som den djurälskare jag är så såg jag skyltar hela tiden längs vägen som talade om något zoo i byn Oudtshoorn. Denna stad är då mest känd för sina strutsfarmer och grottor men det fanns många skyltar om det här Zoot. Efter mycket övertalande så gjorde vi ett stopp på vägen då vi behövde lite lunch i oss och gladast var nog räven! Efter att vi hade betalat in oss så följde en guidad tur runt området och det avslutades vid "cat walken". Det var en gångbro uppbyggd ovanför i princip alla världens kattdjur. Allt från lejon, till både vita och vanliga tigrar, till svarta pantrar, ozelotter, jaguarer, pumor och..... Geparder. När jag hörde detta trodde jag att jag skulle gråta av lycka. Jag kan i ärlighetens namn säga att jag har inte den blekaste aning om vad guiden sa när vi hamnade vid dom. Jag var alldeles för upptagen med att bara titta på dom. Eftersom jag dock är så pass intresserad av alla kattdjur så slet jag mig efter ett långt tag och gick vidare på turen. När det var slut samlades alla där vi gick in och guiden sa några avslutande ord. När guiden tillslut berättar att det fanns möjlighet, för 300kr att gå in till en gepard och klappa den så hade jag sagt ja innan guiden ens avslutat meningen. När jag klev in genom buren skakade mina ben och händer så mkt så djurskötarna trodde att jag var livrädd. Men rädd var jag aldrig. När jag satte mig ner bredvid den finaste Geparden av dom alla och kliade den lite på huvudet precis som jag gör med mina katter hemma så började den spinna. Då började jag att gråta. Tårarna bara rann nerför kinderna och det är första och enda gången hittils som jag har gråtit av lycka. Känslan av att just gråta av lycka är det mest fantastiska jag varit med om i hela mitt liv. Djurskötarna fick nästan slita ut mig därifrån, jag ville aldrig lämna dom fantastiska djuren. Efter det var hela dagen som ett enda stort töcken. Snacka om att sväva på moln av lycka och jag tackar mamma för att hon tillslut ändrade resvägen.

Året 2007 återvände jag dit med min käre vän Mary och jag grät precis lika mkt då av lycka. Jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer återvända dit fler gånger.

Dag 07 - Min bästa vän

Så var det dags för sjunde inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,

och det handlar om: Min bästa vän

Jag har faktiskt aldrig haft en sån där riktigt bästa vän. Bara en liksom. Som man har gjort allting med och enbart bara varit med den. Det har nog gått lite i perioder sånt där. Jag har haft väldigt många runtomkring mig, men enbart några få som jag anser vara mina riktiga vänner. Som ställer upp för mig i vått och torrt. Där man inte har några krav på sig att man måste höras en gång i veckan. Där man inte behöver be någon om hjälp utan dom erbjuder det själva. Som man har fantastiskt roligt med och har delat både glädje och tårar med. Här kommer dom utan inbördes ordning. Som man brukar säga!

Ida Margareta Byström

När jag tänker på denna fantastiska människa så tänker jag på mycket skratt, silver fang, dom bästa i lande, engelska proven, lejonkungen och cykling. Ida är en person med fantastisk karisma. Hon utstrålar så sjukt mycket energi och glädje och är alltid i farten. Vi går way back tillsammans. Ända ner till lekis. Jag minns i tvåan när jag hade köpt samma CD skiva som henne. Det fick man inte göra. Eller när jag hade köpt ett par likadana uteskor. Det var lika med dödens död. På rasterna lekte vi lejonkungen för hela slanten. Ida var scar eller Mufasa och jag var Nala eller simba. Vi kunde exakt alla repliker i filmen och spelade upp filmen varje rast. På somrarna lekte vi silver fang med våra cyklar och jag var alltid riki. Ida var silver eller john. Det var härliga tider när man var liten!

Ida är den person som fick mig att börja lyssna på Lars Winnerbäck och det kommer jag vara henne evigt tacksam för. Jag förstår nu vad hon menade förut med att hans texter hjälpte henne genom svåra tider.

Vi har nog inte alltid varit så tighta Ida och jag. Visst har vi varit vänner länge, men inte sådär super nära vänner. Det är något som har kommit på senare år. Vi har delat mycket hon och jag genom våra liv och jag måste säga att hon har förändrats oerhört mycket, absolut till det bättre. Jag tror att Ida var oerhört osäker på sig själv när hon var yngre och det medförde en hel del sidor som kanske inte var så positiva. Dom sidorna finns dock inte längre. Ida har vuxit upp och blivit en alldeles fantastisk människa med så mycket värme, omtänksamhet och osjälviskhet. Jag älskar verkligen denna människa så fantastiskt mycket och hon har alltid funnits där för mig på senare år. Jag har egentligen bara behövt säga att jag vill träffa henne och hon har hajat läget på en gång. Vår vänskap är något som verkligen är så oerhört kravlöst. Vi måste inte ringa varandra en gång i veckan för att "vara vänner", utan vi hörs nångång nu och då och ses lite sporadiskt, men när vi väl träffas så är det som att vi sågs igår. Jag älskar att det faktiskt kan vara så, att man behåller kontakten så väl även fast man inte ses hela tiden. Det är något jag verkligen uppskattar och jag ser framemot många fler år tillsammans i framtiden.

Ida var även den enda vän som jag faktiskt kände ett riktigt stöd ifrån efter allt som hade hänt nere i sthlm. Hon stöttade mig så otroligt mycket under den perioden och det kommer jag vara henne evigt tacksam för. Det är riktigt vänskap och kärlek. Min lilla maffa!

Anna Mary Lindström

När jag tänker på Anna så är det dessa ord som kommer i mina tankar: Thailand 2007, kortspel i hockeyhallar, julbelysning, utbrott och potatisgratäng.

Anna och jag går också långt tillbaka i tiden. Vi har egentligen känt varandra hela livet då våra pappor tränade hockey tillsammans i några år och sedan har kontakten fortsatt. Det var nog inte föräns vi började plugga på samma turismutbildning som vår riktiga vänskap växte fram. Anna har alltid varit en humörmänniska. Nog för att jag kan flyga i taket för minsta lilla men hon flyger bokstavligen igenom taket. Hon kan bli så arg ibland så jag undrar vart alla dom krafterna egentligen kommer ifrån och nästa sekund kan hon skratta och vara glad igen. När vi var mindre och följde med våra pappor på hockeymatcher runtom i Sverige så spelade vi mycket kort,
hennes storasyster Lotta var också med då och det blev mkt neger och president. Jag och Lotta fuskade rätt mycket så att Anna alltid förlorade och det slutade med att hon kastade korten över oss och gick iväg. Så blev det varenda gång. Ibland kom jag på ett nytt kortspel där alla regler var till fördel för mig, och var dom inte det under spelets gång så ändrade jag reglerna. Detta gjorde Anna såklart ännu argare. Men vi hade mycket roligt tillsammans på dessa matcher också när vi gick runt och samlade puckar som dom skjutit över sargen. Lyckans dagar när man hittade en.

När vi nu började plugga på samma utbildning så fann vi varandra rätt så snabbt. Så pass mycket att vi valde att åka ut på praktik tillsammans till Thailand. Vilken resa det blev. Jag kan utan att tveka säga att det är den roligaste resan jag har varit på i hela mitt liv. Jag tänker på Johan-rock-city-tshirt, 22 eller 24 grader på ACn, popcornen i jungceylon, potatisgratängen på harrys, crashen med vår vespa, alla böter vi fick, fotbollsspelen, majskolvarna, julbelysningen i singapore, danskarna, dykningen, jobbet vi hade osv osv osv. Det var så mycket galet och roligt vi upplevde tillsammans där och jag hoppas verkligen på en ny resa snart.

Anna är en helt fantastisk vän. Hon har gjort mycket för mig men det är en sak specifikt som jag aldrig kommer glömma. Dom flesta som känner mig känner till min rädsla för sjukhus. Jag är så fruktansvärt rädd att jag inte ens skulle gå in där om jag så fick pengar för det. När vi crashade med vår vespa i thailand så fick vi åka ambulans till sjukhuset. Det var inte för att jag hade så ont som jag grät, utan för att jag var så förbannat rädd. Förra sommaren när jag fick blodförgiftningen i mitt ben var jag tvungen att läggas in på sjukhuset, annars hade jag nog haft ett ben mindre nu. Jag vägrade dock. För vad som helst i världen så ville jag inte in där, men eftersom jag hade så jäkla ont i mitt ben att jag inte ens kunde gå så hade jag inte mkt till val då ja inte kunde ta mig därifrån själv. När Anna fick veta detta, att jag hade lagts in på sjukhuset så kom hon och hälsade på mig. Hon var den enda som gjorde det. När jag tänker tillbaka på detta skulle jag kunna börja gråta av lycka. Den gesten betydde så otroligt mycket för mig och jag tror inte ens att hon själv förstår hur mkt det betydde. Jag älskar verkligen denna lilla människa så otroligt mycket och jag längtar tills jag är hemma i övik igen för att kunna uppleva fler tokigheter med henne!

Sofie Johanna Halvardsson

Jag vet inte exakt hur länge jag har känt denna person men det känns som att det lika gärna ha kunnat varit hela mitt liv. Sofie och jag har en otroligt stark vänskap. Vi förstår varandra som ingen annan kan göra och vi har delat mycket tillsammans. Du är så otroligt speciell för mig att det inte går att beskriva. Sofie är en person som jag alltid har kunnat prata med om allt och hon har aldrig någonsin dömt mig, snarare bara förstått mig bättre än någon annan. Det är så mycket kärlek i denna lilla människa och hon kommer alltid vara som en lillasyster för mig, jag älskar henne av hela mitt hjärta. Ett mycket speciellt minne för mig med Sofie är konserten med Lars Winnerbäck ute på långholmen och låten Elegi spelas. Det minnet kommer jag alltid bära med mig.

En annan väldigt bra vän till mig, direktör Marcus Palmgren och Sofie har nu funnit varandra efter att jag har presenterat dem för varandra, just pga att jag trodde att dom skulle passa så oerhört bra tillsammans. Det gör dom också. Dom är verkligen värda varandra och jag önskar dem allt gott här i världen.

Den här texten blir inte så lång och jag tänker hålla den väldigt kort. Ord känns i det här fallet så överflödiga och jag kan inte riktigt sätta ord på allt som jag känner för den här människan och för våran vänskap. Jag älskar henne bara så otroligt mycket. Att hon gråter för att jag ska flytta är kärlek för mig och även om jag kanske inte visar så mycket för dig så gör det mig precis lika ledsen att jag kommer vara långt ifrån dig. Vår vänskap kommer dock inte förändras Sofie och du kommer alltid att vara nära mig, även fast vi fysiskt är långt ifrån varandra. Glöm aldrig det.

Maria Elsir Molin

Jag säger bara öööhhmaria molin. Den här personen är även den jag har känt kortast utav alla och vi lärde dessutom känna varandra genom en community. Det visade sig nämligen att båda vi två skulle flytta till sthlm samtidigt och eftersom ingen av oss hade sådär jätte många vänner så tänkte vi att vi lika gärna kunde ses och hänga lite. Sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Iaf stundvis. För visst blev vi skiljaktiga en period. Pga olika anledningar så gick vi skiljda vägar ett tag för att sedan hitta tillbaks till varandra, starkare än någonsin. Det finns nog ingen person som jag har upplevt så mycket galet tillsammans med som med Maria. Vi har talat på både in och utandning, vi har gjort kajsas till vårt eget lilla ställe, vi har druckit oerhört mycket sprir och what happens on konstgjutarvägen stays on konstgjutarvägen. Snart kommer det dock bli en annan gata tillsammans där vi kommer flytta in och bli sambos. Storgatan 39 i övik för att vara mer exakt. Det kommer bli nya äventyr och dom galna upptågen kommer inte att sluta, förmodligen bara förvärras. Elsir, som hon heter för mig är som jag nämnt tidigare i bloggen en fantastiskt generös människa. Hon bjuder på sig själv, ställer upp för andra och är helt galen, haha! Det finns så mycket internt emellan oss som driver andra till vansinne men oj så himla roligt vi har haft tillsammans. Jag ser framemot en tid tillsammans som sambos och jag älskar dig Maria för den fantastiska vän som du är. Comme une histoire!

Dag 06 - Vad är kärlek ?

Så var det dags för sjätte inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,
och det handlar om: Vad är kärlek?

Kärlek. Känn på ordet. k ä r l e k. Det är ett vackert ord tycker jag. Det kan vara något så vackert så att folk överlever pga det, men det kan även vara så fruktansvärt att många tar livet av sig för det. Kärlek är något som är oerhört kraftfullt. Det kan förändra människor totalt, men det kan även förstöra människor totalt. Jag har varit med om dem båda. Jag har nog väldigt många gånger varit så kär i själva kärleken att jag har sökt mig till så fruktansvärt dåliga förhållanden som har förstört mig totalt. Det är en fin gräns det där, när man är kär i kärleken. Det är väldigt svårt att avgöra ibland för man är oftast så himla fast i leken och det är väldigt svårt att ta sig ur den. Som Winnerbäck säger: "Det är så lätt att kasta kärlek, där den så vackert tas emot".

Jag har ännu inte fått uppleva den där fantastiska kärleken som gör att allt annat bara försvinner och man verkligen lever i nuet. Jag tror dock att jag först måste kunna älska mig själv innan någon annan gör det. När jag väl gör det, älskar mig själv, så tror jag också att någon annan kommer göra det.

Kärlek är något vi alla människor behöver för att kunna överleva. Vi klarar oss inte utan den. Jag tror inte ens vi är byggda för att kunna vara utan den. Det kan vara kärlek från många olika håll. Vänner, familj, djur, arbetskollegor, pojk/flickvänner osv.

Vad är då kärlek för mig? Kärlek för mig är mina föräldrar. Det är alla möjliga olika slags djur, speciellt då mina egna. Mina fantastiska vänner som alltid finns där. Det är Lars Winnerbäck som med sina texter har hjälpt mig då kanske kärleken har stjälpt mig. Det är små gester ifrån människor som gör det naturligt, men som kanske betyder mycket för mig. Det är när någon offrar sig själv för någon annans skull. Att Sofie gråter för min skull för att jag ska flytta, det är kärlek för mig.

Jag är en person som rymmer otroligt mycket kärlek och jag längtar till den dagen då jag verkligen får dela med mig av det till någon annan.

Känn en doft av kärleken,
den sveper tyst förbi.
En kort sekund kan allt som lever här,
få känna harmoni.

Lär känna mig på 30 dagar

Ja det är alltså en liten utmaning här i min blogg att jag varje dag skall skriva om ett speciellt ämne. Här nedan ser ni "schemat" för dagarna ni som missat det tidigare.

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Det här åt jag idag

Dag 05 – Min dag

Dag 06 – Vad är kärlek

Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick

Dag 09 – Min tro

Dag 10 – En resa

Dag 11 – Mina tatueringar

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Min favorit låt

Dag 14 – Mina husdjur

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Min första kyss

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Drömresan

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Ett sista ögonblick

Dag 05 – Min dag

Så var det dags för femte inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,
och det handlar om: Min dag

Jag kastar om lite i schemat och tar helt enkelt morgondagens inlägg och skriver idag och dagens inlägg imorgon. passar bättre för mig och det blir nog bättre text för er också.

Min dag idag började med att jag var uppe redan kl 11:00 på en lördag. Inte alls likt mig och jag blev nog lite förvirrad av det själv, med tanke på att jag tog bussen en hel timma (!!) före det jag egentligen skulle. Traskade runt lite i skärholmen för att fördriva tiden och sedan var det dags för bio. Det blev love and other drugs och jag måste säga att det var en fantastisk film. Den fick upp mina ögon på många olika sätt och dessvärre behåller jag dom tankarna för mig själv. Den gav mig mycket iaf. Nu har jag precis kommit hem, frusen och kall. Ska börja fixa mig iordning för att sedan träffa palmgrens och sofie. lite smått nervöst sådär med tanke på att jag inte träffat dom på sjukt jäkla länge, och saker och ting har ju varit som dom har varit. Jag ser dock oerhört mkt framemot det och jag har saknat dom alla sjukt mycket.

Tiden är knapp men så blir det på helger. Imorgon följer nog ett mer spännande inlägg. Håll till godo gott folk!

Dag 04 - Det här åt jag idag

Så var det dags för fjärde inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,
och det handlar om: Det här åt jag idag

Frukost: 3 knäckebrödsmackor med skinka och ett glas c-vitamin

Lunch: Isbergssallad, ruccolasallad, carambole, päron, pinjenötter, ceranoskinka och chevreost. toppat med lite hallonbalsamicodressing.

Middag: Kommer att bli potatis och grönsaker i ugnen, vitlökssmör, smörstekta kantareller och fläskfilé

Tyvärr har jag inga bilder på detta så ni får helt enkelt visualisera er. Eftersom inlägget i sig blev så kort så följer ett vanligt nedan.

___________________________________

Först och främst så vill jag tacka alla ni som har gett mig så fina kommentarer om mitt tidigare inlägg. Om det är något som gör mig glad så är det just kommentarer, vad som än står där. Så ni får mer än gärna fortsätta med detta och jag ska försöka fortsätta att bjuda på bra läsning.

Sedan kan jag meddela alla nyfikna att en kompis till Elvis nu är funnen. Vi vet inte ännu om det är en hona eller hane men det visar sig snart, det lutar dock åt en hona. Det känns riktigt bra iaf och om 2v så hämtar jag honom från samma ställe som Elvis, alltså Umeå. Tänka sig vad kattvärlden är liten. Gällande namn så kommer det bli Ester om det är en tjej och blir det en hane så har jag ingen aning. Förslag är varmt välkomna.

Ikväll ser det ut att bli en lugn kväll hemma med god mat, på spåret, nån film och sällskap av elvis.

Dag 03 - Mina föräldrar

Så var det dags för tredje inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,
och det handlar om: Mina föräldrar

Mina föräldrar är ett spännande kapitel. Jag har haft en fantastiskt uppväxt i hela mitt liv och jag har blivit otroligt bortskämd av dom båda två. Att dom även försökt i 9 år att få till mig tyder på hur efterlängtad jag var, och ni förstår säkert hur älskad jag har blivit därefter. Jag har funderat sedan igår på vad jag ska skriva i detta inlägg och samtidigt försöka göra det kort. Tillslut kom jag fram till att detta inte kommer att kunna skrivas kort. Vi kan börja med pappa dock, på tal om kort.

Lars Gunnar "Lara, tomtefar" Persson:
Jag har nu suttit och skrivit och raderat 4st påbörjade stycken om pappa då jag inte tycker att något av dem blev bra. Det går inte att beskriva min pappa rättvist för den som inte har träffat honom, jag ska dock ge det ett försök. Pappa är en person som sätter högt värde på de lite äldre värderingarna och artigheter. Pappa är en sån som hellre skriver ett brev än skickar ett e-mail. Han hälsar hellre på istället för att ringa. Han tycker att det är förbjudet att äta med mössa eller keps inomhus. Man ska alltid hälsa på dom man känner och även för det mesta även på dom man inte känner. Det är viktigt att passa tider och kommer man försent så hör man av sig innan. Har man lovat något så håller man det. Man säger alltid tack om man får något.
Detta är saker som är oerhört viktiga för honom och han har sett till så gott det har kunnat att även jag ska försöka leva efter detta. Det sket sig dock lite med brevskrivandet och att passa tider, men att heja på folk och säga tack är något som jag verkligen försöker efterleva.

Pappa är en oerhört social person. Han älskar att träffa och prata med människor och det finns inte många i övik som inte vet vem "Lara" är. Han har varit engagerad i hockeyn i hela sitt liv och har på ett eller annat sätt spelat, tränat eller slipat skridskor åt personer som Kent Forsberg, Peter Forsberg och Nicklas Sundström. Han har även varit med och tränat Svenska Damlandslaget. Sedan några år tillbaka har han även tatuerat in ÖSKs hockeylogga på sin arm för att visa sin kärlek till den föreningen. Det var inte för inte som jag även nominerade honom ett år till Idrottsgalan som årets eldsjäl, och det är inte för inte som Nicklas Sundström kallar min pappa för Kungen. Han har gjort otroligt mkt för den föreningen.

Pappa är en person som alla tycker om. Det finns inte en enda person som har träffat honom och har något negativt att säga. Han vill alla personer väldigt väl och tar även väl hand om alla han möter. Det är oerhört viktigt för honom att alla i hans omgivning mår bra och har det bra. Han ställer upp så oerhört mycket på andra och hjälper alltid till så gott han kan. Pappa är alltid glad och skrattar och han får folk som möter honom att skratta också. I mitt liv har jag varit med om 2 gånger att han har varit arg. Riktigt förbannad för att tala klarspråk. Den ena gången var när Helena och jag skulle gå på konfirmationstimmen men sket i det och gick och fikade istället. Det var med svansen mellan benen som vi gick tillbaka till kyrkan. Så gjorde man bara inte och det lät han mig veta. Den andra gången var när jag blev utsatt för övergreppet här i sthlm. Jag har aldrig någonsin ens kunnat föreställa mig att så fula ord kunde komma ur hans mun. Jag blev bokstavligt talat chockad.

Pappa har varit oerhört involverad i mitt liv på den idrottsliga biten. Han har skjutsat mig till och från träningar och matcher, följt med på cuper både i sverige och norge och varit med och tittat på i princip alla mina fotbollsmatcher och innebandymatcher. Han har till och med varit extratränare några gånger i innebandyn. Han glömde dock att det är en boll vi spelar med och inte en puck, men det är inte så lätt alla gånger. Även om jag nu inte blev något proffs i varken björnligan i hockey, fotbollen eller innebandyn så vill jag verkligen passa på och tacka honom för allt han har gjort för mig. Jag har alltid haft bra utrustning till mina sporter och det är det han som har stått för, vare sig det har handlat om fotbollsskor eller en innebandyklubba. Utan honom så hade jag inte ens idrottat hälften så mycket som jag har gjort.

Vad jag vill försöka komma fram till med all den här texten är att pappa är en oerhört stor person även fast han är så liten. Jag var verkligen pappas flicka när jag var liten och jag älskar honom av hela mitt hjärta. När jag tänker på honom som person, så fylls hela jag med stolthet. Jag önskar verkligen att det fanns fler som honom i den här världen.


Ingela Karin Persson.
För att nu försöka summera mamma, polisen persson, så är hon en exakt kopia av mig. Eller förmodligen jag som är en exakt kopia av henne. nåväl. Vi ser väldigt lika ut enligt andra, vi har exakt samma humör och vi har precis samma kroppsspråk. Jag kan veta hur mamma mår eller känner sig bara av att titta på henne. Samma gäller för henne när det kommer till mig, ibland behöver hon inte ens titta på mig utan hon vet hur jag mår ändå.

Mamma har alltid varit den där lite coola föräldern som alla mina kompisar har gillat och tyckt varit häftig. Pappa har varit den jag har skämts för och mamma har varit den jag har skrytit om. I alla fall för det mesta. När jag var mindre hotade jag alla mina kompisar med att om dom inte gjorde som jag sa så skulle mamma komma och ta dom och sätta dom i finkan. Konstigt nog funkade det alla gånger. Det var ju skit häftigt när hon kom till skolan i polisbilen och alla barnen blev super avundsjuka. Jag var ju klassens cooling då! Det var dock inte lika häftigt när man började komma upp i tonåren och hon fortsatte att komma till skolan med polisbilen, denna gång för att informera oss om hur tufft det är att ha hjälm när man cyklar. När jag för 5 år sedan träffade på en gammal klasskamrat ute på krogen som berättade om hur tufft det var att ha hjälm, så förstår ni hur länge det där kommer sitta kvar. När man sedan blev äldre och skulle börja dricka alkohol och gå på krogen var det heller inte så tufft. Varenda vakt och polis i stan visste ju vem jag var. Det fanns ju anledningar till varför man ville åka till Umeå och supa istället. Mamma är dock en sjukt smart person, jag har aldrig i hela mitt liv någonsin kunnat lura henne. Jag gjorde ett tappert försök en gång men det sket sig som alla andra gånger. Jag och Helena skulle egentligen ha varit på ett ställe en valborgsafton men i sista sekund så sket vi i det och var inne i stan med Helenas killkompisar istället. På kvällen tog jag reda på all information som fanns om det andra stället. Hur mycket folk som varit där, hur det såg ut, vilka artister som varit där osv, enbart för att morgonen efter ha svar på alla mammas frågor. Hon frågade dock bara en fråga vid frukosten. "Jenny, vart var du igår nu då?" och jag svarade såklart det stället vi skulle ha varit på. Efter att hon upprepat frågan 5ggr så fattade jag att hon visste och svarade som det var. Det visade sig i efterhand att en patrullbil hade sett mig i en busskur i stan och sagt detta till mamma. Ni förstår kanske hur jag hade det i tonåren. Ju äldre jag har blivit så har jag dock lärt mig att dra nytta av hennes jobb istället på ett helt annat sätt. Hon har sett till så att en vakt på plattan blev av med jobbet och hennes kollegor har sett till så jag har kommit in på krogen ett antal gånger. Det gäller att vara listig! När jag idag tänker på hennes yrke så känner jag mig fantastiskt stolt över att hon faktiskt är polis.

Nu för tiden så är jag dock mammas flicka, men gudarna ska veta att vi har bråkat med varandra. Gud så vi har bråkat. I princip från det att jag var 13år tills jag fyllde 17 så bråkade vi dagligen. Två personer med samma temperament och dessutom en som är tonåring, ni förstår nog utgången i det hela. En thailandsresa förändrade dock allting och från den kvällen ute på fiskerestaurangen på Koh Lanta så har vi varit bästa vänner. Min mamma är mitt allt. När jag blev utsatt för övergreppen så var det mamma jag var orolig för. Inte för mig själv och inte för pappa. Hon är förmodligen Sveriges största hönsmamma men nu för tiden uppskattar jag det på ett helt annat sätt. Jag vet att hon gör och skulle göra allt för mig.

På tal om våra spelkvällar så finns det en anledning till varför pappa och jag nästan alltid spelar i lag mot henne. Hon vinner jämt. Hon är den mest allmänbildade personen jag känner och även det gör mig otroligt stolt. Det fanns ju en anledning till varför jag anmälde henne till postkodmiljonären. Eller egentligen två. En vardagshjälte och hennes allmänbildning. Att hon nu inte vann en miljon berodde på hennes störda frågor som hon fick. Tycker det var synd att det inte blev några andra frågor än dom, men jag är ändå oerhört stolt bara av att hon varit med i programmet. För det tyder på att även andra har uppmärksammat hennes personlighet och allmänbildning. Hon är en sån som kan idiotiska saker men inte det man borde kunna. Om hon skulle få frågan vilken det är av Kamel eller Dromedar som har två pucklar skulle hon behövt en livlina. Men om hon fick frågan vart OS 84 gick och vilka som tog guld på vilka tider och distanser så hade hon kunnat det klockrent. Vilket hav som ligger utanför Japan hade hon förmodligen heller inte kunnat men vem som sprungit den engelska milen på bäst tid hade hon svarat på utan att fundera. Hon kan det jag inte kan, och jag kan det lilla som hon inte kan. Jag förstår varför ingen vill spela mot oss om vi nångång skulle hamna på samma lag.

För att avsluta det hela så är mamma den som står mig allra närmast. Den person som håller mig uppe och ser till så att jag mår bra. Vi två har gått igenom otroligt mycket tillsammans och mer kommer det bli. Jag älskar henne över allt annat, även fast hon är min lilla hönsmamma.



Imorgon följer: Dag 04 – Det här åt jag idag

Dag 02 - Min första kärlek

Så var det dags för andra inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,
och det handlar om: Min första kärlek

Min första kärlek är ett spännande ord. Jag har funderat sen igår på vad jag skulle skriva i detta inlägg, min första kärlek kan ju vara så oerhört mycket. Den första kärleken till något som jag upplevde, var kärleken till min första katt Gustav. Jag hade drömt så oerhört länge om en egen liten katt. Kärleken till djur hade funnits i mig sedan jag föddes förmodligen, men kattdjur har alltid varit något speciellt för mig och jag ville så gärna ha en egen katt. En dag kom mamma hem med en sådan. En katt. Hem till oss. Fast det var inte våran sa hon och det skulle den heller inte bli klargjorde hon. Den lilla oranga katten som visade sig vara en hittekatt, hade mamma och min gudfar Arne hittat en dag när dom varit ute och jobbat i skogarna kring Kramfors. Det visade sig att ingen verkade veta av honom och han verkade inte tillhöra någon, så tack vare Arne tog dom med sig den lilla ensamma katten till polisstationen. För hade mamma varit där ensam så hade katten förmodligen inte följt med tillbaka. Som den djurvän Arne är tog han med sig katten hem till sig, men deras redan egna katt Tarzan tyckte inte om den lilla stackaren och ville inte alls ha honom i sitt hem. Tur säger jag. Efter några dagar så frågade dom mig om inte jag kunde ta hand om honom några dagar tills dom hittat ägaren, och någon lyckligare varelse fanns nog inte på jorden. Detta var då bara en vecka innan min 7åriga födelsedag. Dagarna gick och katten var kvar hemma hos oss som nu fått namnet Gustav. Självklart efter seriefiguren. På min födelsedag fick jag ett litet kort med ett guldbokmärke som var format som en katt, där det stod att i födelsedagspresent så skulle jag få Gustav. Jag skulle alltså få en alldeles egen katt. Och som jag har älskat den lilla katten. Gustav är och kommer alltid vara väldigt speciell för mig. Varenda gång jag har varit ledsen så har han jamat och kommit för att trösta. Varje gång jag spelade blockflöjt hemma så kom han och bet mig i handen. Förmodligen för att jag skulle sluta spela. Han har alltid följt efter en så fort man gått utanför dörren och han har sett att man har gått. Gustav är en sån katt som alltid har velat vara med. Nu är han dock rätt så gammal och han lever nog inte så länge till, men han har funnits med i nästan hela mitt liv och han har en stor plats i mitt hjärta.

Min första kärlek till någon person var i killen med silverbyxorna. Jag minns så väl än idag när Johanna och jag satt i sporthallen för att titta på en innebandymatch som hennes stora kusin Johan skulle spela med sitt lag. Vi satt där på läktaren som dom två fjortisar vi var och fnissade och spanade in alla snygga grabbar som var med där. Jag satt och skrev i Johannas filofax och helt plötsligt fick jag syn på den snyggaste kille jag någonsin sett. Killen i silverbyxorna. Johanna frågade sin mindre kusin Robin vad den killen hette och hon fick till svar att han hette Jacke. Jag var helt salig när jag kom hem och bestämde mig för att jag allt skulle hitta honom! På den här tiden var ICQ det mest populära, även lunarstorm och chatten på aftonbladet. Det skulle dock dröja ett år innan jag fick tag på killen. Så en dag hade jag ett meddelande på ICQ från denna snygging. Jag berättade vem jag var, vilka jag kände och att jag hade sett honom på en match och att han var det snyggaste jag någonsin sett. På den tiden hade jag direkt inga bilder på mig själv då digitalkamera inte riktigt fanns, så jag blev ju genast rätt så ointressant för honom. Det skulle dröja ett år till innan jag för första gången skulle få träffa honom på riktigt. Det var på umeåfestivalen som Johanna och jag var och festade på tillsammans med hennes mellankusin Erik och hans vänner. Alla dessa personer bodde i samma område i Umeå, Ersboda, samma som Jacke. Vi var på väg att lämna förfesten för att röra oss mot festivalområdet när jag får syn på ett stort gäng som kommer gående från en tvärgata och går ut framför oss. Där står han. Denna oerhört snygga kille som jag varit kär i så länge, går framför mig. Hjärtat rusar i 9484746 slag och jag får världens impuls. Jag springer fram till honom och säger hej, han ler och frågar vem jag är och jag skulle försöka få fram ett svar. Vad fan har jag gjort?! Jenny skärp dig nu. Du har sprungit fram till världens snyggaste kille och vet inte ens vad du ska säga?! Jag finner mig dock rätt snabbt och svarar att vi har pratat en del på ICQ, jag kommer ifrån övik osv. Vi små pratar ett tag men hans kompisar ropar på honom och han måste gå vidare. Han ger mig världens varmaste kram och säger att vi kanske ses inne på området senare. Där står jag så knäsvag att jag bara skulle vilja ramla ner på backen. På den här tiden hade jag ett självförtroende likamed minus 10 och trodde aldrig att sånt här skulle kunna hända mig. Jag var så lycklig den kvällen och hoppade runt på osynliga moln. Det var det bästa som kunde hända mig. När jag sedan, 2år senare hade fått så bra kontakt med denna person att jag skulle åka upp enbart för att träffa honom så var jag så nervös att jag knappt visste vad jag hette. Jag kommer aldrig glömma det besöket. Jag skulle kunna återberätta det i detalj. Exakt hur vi gick i huset, exakt vad vi sa, exakt vad vi gjorde osv. När han sedan den kvällen kysste mig så växte mitt självförtroende med flera meter. Iaf den dagen. Jag hade aldrig kunnat drömma om att något sådant skulle hända mig, inte med honom. För mig var han ouppnåelig.

Jacke och jag har fortfarande rätt bra kontakt än idag och den killen kommer alltid vara speciell för mig. Jag är dock inte längre kär i honom, men jag kommer alltid känna något extra för honom. För killen i silverbyxorna.


Imorgon följer: Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 01 – Om mig

Så var det dags för första inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,
och det handlar om: Om mig

Jag vet dock inte riktigt hur man skall beskriva sig själv så att andra får en rättvis bild utav en. Jag kan känna ibland att jag kan vara många olika personer beroende på vem/vilka jag träffar. Såhär skulle nog andra personer beskriva mig:
- lite små kaxig
- tuff
- omtänksam
- stabil
- envis
- orädd
- säker
Om jag nu skulle beskriva mig själv så skulle det se ut som följande:
- stort hjärta
- blyg
- nyfiken
- stark
- humoristisk
- osäker
Det är lite roligt det där faktiskt med att folk alltid har sett mig som en tuff, utåtriktad och orädd tjej. när jag egentligen är och känner mig precis tvärtom. lite som ferdinand, jag trivs bäst under korkeken där jag kan sitta själv och lukta på blommorna. Jag förstår dock andra som tror att jag är precis motsatsen, då jag oftast lägger på en helt annan fasad utåt enbart så att andra inte ska se att jag faktiskt är rätt blyg och inte alls så utåtriktad. Jag älskar dock att prata inför människor, även fast jag är så sjukligt nervös varenda gång så gillar jag att hålla låda som det så vackert kallas. det är inte för inte som jag fick MVG i kursen tala och presentera i gymnasiet. Att folk kallar mig för orädd tror jag hör ihop lite med att jag är så nyfiken av mig. Man lever bara en gång och jag vill absolut inte ångra något under det livet. Är jag nyfiken på något så provar jag på det tills jag upptäcker att det antingen inte var något för mig, eller så vare det. Jag har ett oerhört stort behöv av att hela tiden lära mig nya saker, vad det än kan vara. Se nya miljöer, träffa nya människor, nya arbetsplatser osv. Den kombinationen ihop med att jag egentligen är rätt blyg kan dock bli lite jobbig ibland, men det har funkat hittils. Annars skulle jag nog säga att jag även har ett oerhört stort behov av att känna mig behövd. Att ta hand om människor, hjälpa dem och finnas där för dem. Vare sig det är främlingar, vänner eller familj. Jag har ett oerhört stort och varmt hjärta och ibland vill jag ta alla runtomkring mig i beskydd, även fast några kanske gör mig mer illa än väl. Det är dock något som jag lär mig med tiden, vilka jag borde lägga ner energi på och inte. Detta har artat sig i att jag började jobba hos brottsofferjouren som volontär och jag trivs verkligen med jobbet. Eftersom jag har gått igenom en del själv i mitt liv så vill jag gärna hjälpa andra med mina egna erfarenheter. Detta i sin tur har artat sig i att jag vill jobba som behandlingsassistent, en utbildning som jag även har sökt in till i år. Svaret får jag senast i mitten av juni och jag hoppas på det positiva.
Jag är en människa som älskar djur, att resa och spela innebandy. Det är även mina tre stora intressen här i livet. Just nu är det bara min lilla katt Elvis som jag har, men jag drömmer om att nångång bo på landet med massvis av olika djur.
Dom som känner mig vet även med sig att jag har ett jäkla humör. En riktig humörmänniska med andra ord som ena sekunden kan vara sprudlande glad och andra sekunden vara så arg så att jag ser svart. Jag bli oerhört upprörd för små saker, men det går över lika fort som jag blev upprörd. Jag tycker dock att genom åren så har jag blivit mycket mer ödmjuk än vad jag var tidigare och jag hoppas att även omgivningen har lagt märke till detta. Jag är även en person som över allt annat älskar min familj och släkt och har ett stort behov av att vara nära dem. Jag har ofta prioriterat en hemmakväll med mor och far, än en utekväll med kompisar. Konstigt tycker många men jag har konstigt nog fantastiskt roligt tillsammans med mina föräldrar. Därför tillbringar jag även väldigt mycket tid med dem. Spelkväll tillsammans med dem kommer alltid ligga högt upp på min lista.

Detta var då en liten presentation av mig själv och jag hoppas att den gav en någorlunda rättvis bild av mig iaf. Ni som känner mig får gärna kommentera och hålla med eller emot!


Imorgon följer: Dag 02 – Min första kärlek