Someone like you

Det går lång tid mellan gångerna märker jag nu men det är sånt som händer. Mycket nu med skola, jobb och innebandy men jag klagar då inte på det! Njuter för fullt av tillvaron och det känns verkligen som att allt bara har fallit på plats nu. Snart ny lägenhet, funkar hur bra som helst på jobbet, hittat ett lag i innebandyn jag trivs som fan med, skolan är helt underbar, jag älskar mina vänner och jag mår bra här hemma. Tillvaron är minst sagt underbar just nu.

Det trista är dock att det har funnits hur mkt som helst jag har velat skriva om vid flera olika tillfällen och när man nu sitter här så verkar allting som bortblåst. nåväl.

Just nu längtar jag iaf till två saker. Den som kommer först är kära Lars Winnerbäck i Umeå den 6e oktober. På min namnsdag och allt. Igår såg jag Tack för musiken på SVT 1 där Winnerbäck var gäst och det fick mig bara att längta ännu mer. Det går inte att inte gråta när jag hör honom spela låten Elegi. Det är en sådan märklig känsla inom mig som infinner sig då. Sorg, lycka, hoppfullhet och lugn på samma gång. Jag bara älskar den.

Den andra saken är 5e november. Då äntligen ska jag också få lite sköna solstrålar på mig. Det blir en vecka på ett 5 stjärnigt hotell i Madeira tillsammans med mor och far och min födelsedag kommer även att firas där. Det kommer bli fantastiskt!

Imorgon är det dags igen för skolan och jag känner mig som ett litet barn inför julafton. Jag har längtat så det har varit galet. Ska bli så himla roligt att ännu en gång få träffa alla fantastiska människor! Men jag är lite nervös över gruppindelningen. Om vi ska bli 6 personer i gruppen, då tror jag att min grupp kommer se ut såhär:
J, P, R, P, C, S.
Jag lovar att ge er en uppdatering senare om hur pass fel jag hade.

Det går iaf riktigt bra på jobbet och jag trivs som fisken i vattnet. Kollegorna är grymt roliga och vi gör inget annat än att skratta. Förra veckan var det faktiskt jag som sålde mest så det kändes riktigt bra. Det var även nästan enbart charterresor så det var jag väldigt nöjd över. Barbro var också det!

Vad jag inte har skrivit om tidigare är att lilla Gustav inte finns mer nu. Vi var tvungen att avliva honom då han var väldigt gammal och sjuk. Det var något värde i sköldkörteln som skulle ligga på runt 30-40 och hans värde låg på 190. Det var ett oerhört jobbigt men ett rätt beslut. Han kommer alltid att vara saknad hos oss. Lilla Gustav. Han har det bra där uppe nu tillsammans med Tarzan.

Sedan kan jag ju bara meddela att jag var med på en av dom roligaste festerna på sjukt länge i fredags. Den var i vanlig ordning hemma hos Anna och Johannes och det var så jäkla kul. Det var grymt mycket folk och alla hade kul tillsammans. Precis som en bra fest ska vara. Hemfärden var kanske mindre rolig då jag kommer hem till Håvgatan och upptäcker att alla nycklar är kvar hos Anna. Så än en gång fick jag bevisa mina inbrottskunskaper och tog mig in genom fönstret nere som jag turligt nog hade lämnat öppet lite grann. Det finns en mening med allt.


Sedan kan jag bara tipsa er om den fantastiska låten "Someone like you" av Adele.
Fantastiskt vacker.

Lighters

Mycket har hänt på kort tid vill jag lova och det har minst sagt varit en intensiv vecka på senaste tid. Förra helgen tillbringades ute på sjön tillsammans med Linda och alla andra fantastiska människor, ingen söp överbord utan alla höll sig ombord. Måste säga att även fast jag var så galet bakis på lördagen så var det ändå en helt fantastisk dag. Fler sådana tack! Och Linda, jag hoppas att en norrlandsresa snart är inplanerad för din del, du är varmt välkommen!

Äntligen har skolan dragit igång på riktigt och jag ska erkänna för er att jag var ordentligt nervös inför första dagen. Alla hade sedan innan skickat in en presentation av sig själv, lite allmän info med ålder, civilstånd osv och utifrån det så hade jag på en gång dragit slutsatsen om att det kommer bli ett riktigt tråkigt år med den klassen. Medelåldern låg väl på 30-40 år och hälften var gift och hade barn kändes det som. Ack så fel man kunde ha. Ni som känner mig väl vet ju att jag egentligen är en väldigt blyg person och inte alls tycker om folksamlingar där jag inte känner någon, så detta skulle ju bli en prövning för mig då jag verkligen inte kände någon alls och skulle åka dit helt själv. Jag tog mig i kragen iaf och åkte dit och hoppades på det bästa. Och vilken fantastisk dag det blev av det hela! Vilket fantastiskt gäng jag har lärt känna på endast tre dagar och vilka underbara människor som kommer att vara i klassen det närmaste året. Vi har på den korta tiden redan blivit som en liten familj, så undra hur det kommer att se ut när vi har gått ett år! Jag blir så stolt över vissa av dom som är där, dom är så modiga, så orädda på något sätt. Dom berättar deras liv och vad dom har varit med om inför egentligen okända människor. Ingen dömer och ingen kritiserar, utan alla stöttar varandra. Jag vill bara krama om alla och stoppa ner dom i min ficka och bevara dom där för alltid, så fantastiska är dom. Jag vill alltid ha skola.

Men på tal om verkligheten då, idag hade jag min första dag på mitt nya jobb och det gick faktiskt oväntat bra. Starten var väl lite sisådär men i slutet av dagen så satt jag med en bokning till kilimanjaro för 9 personer. inte fy skam om jag får säga det själv faktiskt.

Vad väntar i helgen då? Jo endast vila faktiskt och middag hemma på Håvgatan i vanlig ordning. Känns skönt med lite lugn och ro för omväxlingsskull.

Och på tal om Gustav, min kära kisse. Det kommer ägnas mycket tid till honom i helgen, för sedan är tiden slut för hans del. Jag säger som dom i serien Vänner; "It's an end of an era".



Må väl kära vänner, på återseende!