Så var det dags för sjunde inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,
och det handlar om: Min bästa vän
Jag har faktiskt aldrig haft en sån där riktigt bästa vän. Bara en liksom. Som man har gjort allting med och enbart bara varit med den. Det har nog gått lite i perioder sånt där. Jag har haft väldigt många runtomkring mig, men enbart några få som jag anser vara mina riktiga vänner. Som ställer upp för mig i vått och torrt. Där man inte har några krav på sig att man måste höras en gång i veckan. Där man inte behöver be någon om hjälp utan dom erbjuder det själva. Som man har fantastiskt roligt med och har delat både glädje och tårar med. Här kommer dom utan inbördes ordning. Som man brukar säga!
Ida Margareta Byström
När jag tänker på denna fantastiska människa så tänker jag på mycket skratt, silver fang, dom bästa i lande, engelska proven, lejonkungen och cykling. Ida är en person med fantastisk karisma. Hon utstrålar så sjukt mycket energi och glädje och är alltid i farten. Vi går way back tillsammans. Ända ner till lekis. Jag minns i tvåan när jag hade köpt samma CD skiva som henne. Det fick man inte göra. Eller när jag hade köpt ett par likadana uteskor. Det var lika med dödens död. På rasterna lekte vi lejonkungen för hela slanten. Ida var scar eller Mufasa och jag var Nala eller simba. Vi kunde exakt alla repliker i filmen och spelade upp filmen varje rast. På somrarna lekte vi silver fang med våra cyklar och jag var alltid riki. Ida var silver eller john. Det var härliga tider när man var liten!
Ida är den person som fick mig att börja lyssna på Lars Winnerbäck och det kommer jag vara henne evigt tacksam för. Jag förstår nu vad hon menade förut med att hans texter hjälpte henne genom svåra tider.
Vi har nog inte alltid varit så tighta Ida och jag. Visst har vi varit vänner länge, men inte sådär super nära vänner. Det är något som har kommit på senare år. Vi har delat mycket hon och jag genom våra liv och jag måste säga att hon har förändrats oerhört mycket, absolut till det bättre. Jag tror att Ida var oerhört osäker på sig själv när hon var yngre och det medförde en hel del sidor som kanske inte var så positiva. Dom sidorna finns dock inte längre. Ida har vuxit upp och blivit en alldeles fantastisk människa med så mycket värme, omtänksamhet och osjälviskhet. Jag älskar verkligen denna människa så fantastiskt mycket och hon har alltid funnits där för mig på senare år. Jag har egentligen bara behövt säga att jag vill träffa henne och hon har hajat läget på en gång. Vår vänskap är något som verkligen är så oerhört kravlöst. Vi måste inte ringa varandra en gång i veckan för att "vara vänner", utan vi hörs nångång nu och då och ses lite sporadiskt, men när vi väl träffas så är det som att vi sågs igår. Jag älskar att det faktiskt kan vara så, att man behåller kontakten så väl även fast man inte ses hela tiden. Det är något jag verkligen uppskattar och jag ser framemot många fler år tillsammans i framtiden.
Ida var även den enda vän som jag faktiskt kände ett riktigt stöd ifrån efter allt som hade hänt nere i sthlm. Hon stöttade mig så otroligt mycket under den perioden och det kommer jag vara henne evigt tacksam för. Det är riktigt vänskap och kärlek. Min lilla maffa!
Anna och jag går också långt tillbaka i tiden. Vi har egentligen känt varandra hela livet då våra pappor tränade hockey tillsammans i några år och sedan har kontakten fortsatt. Det var nog inte föräns vi började plugga på samma turismutbildning som vår riktiga vänskap växte fram. Anna har alltid varit en humörmänniska. Nog för att jag kan flyga i taket för minsta lilla men hon flyger bokstavligen igenom taket. Hon kan bli så arg ibland så jag undrar vart alla dom krafterna egentligen kommer ifrån och nästa sekund kan hon skratta och vara glad igen. När vi var mindre och följde med våra pappor på hockeymatcher runtom i Sverige så spelade vi mycket kort,
hennes storasyster Lotta var också med då och det blev mkt neger och president. Jag och Lotta fuskade rätt mycket så att Anna alltid förlorade och det slutade med att hon kastade korten över oss och gick iväg. Så blev det varenda gång. Ibland kom jag på ett nytt kortspel där alla regler var till fördel för mig, och var dom inte det under spelets gång så ändrade jag reglerna. Detta gjorde Anna såklart ännu argare. Men vi hade mycket roligt tillsammans på dessa matcher också när vi gick runt och samlade puckar som dom skjutit över sargen. Lyckans dagar när man hittade en.
När vi nu började plugga på samma utbildning så fann vi varandra rätt så snabbt. Så pass mycket att vi valde att åka ut på praktik tillsammans till Thailand. Vilken resa det blev. Jag kan utan att tveka säga att det är den roligaste resan jag har varit på i hela mitt liv. Jag tänker på Johan-rock-city-tshirt, 22 eller 24 grader på ACn, popcornen i jungceylon, potatisgratängen på harrys, crashen med vår vespa, alla böter vi fick, fotbollsspelen, majskolvarna, julbelysningen i singapore, danskarna, dykningen, jobbet vi hade osv osv osv. Det var så mycket galet och roligt vi upplevde tillsammans där och jag hoppas verkligen på en ny resa snart.
Anna är en helt fantastisk vän. Hon har gjort mycket för mig men det är en sak specifikt som jag aldrig kommer glömma. Dom flesta som känner mig känner till min rädsla för sjukhus. Jag är så fruktansvärt rädd att jag inte ens skulle gå in där om jag så fick pengar för det. När vi crashade med vår vespa i thailand så fick vi åka ambulans till sjukhuset. Det var inte för att jag hade så ont som jag grät, utan för att jag var så förbannat rädd. Förra sommaren när jag fick blodförgiftningen i mitt ben var jag tvungen att läggas in på sjukhuset, annars hade jag nog haft ett ben mindre nu. Jag vägrade dock. För vad som helst i världen så ville jag inte in där, men eftersom jag hade så jäkla ont i mitt ben att jag inte ens kunde gå så hade jag inte mkt till val då ja inte kunde ta mig därifrån själv. När Anna fick veta detta, att jag hade lagts in på sjukhuset så kom hon och hälsade på mig. Hon var den enda som gjorde det. När jag tänker tillbaka på detta skulle jag kunna börja gråta av lycka. Den gesten betydde så otroligt mycket för mig och jag tror inte ens att hon själv förstår hur mkt det betydde. Jag älskar verkligen denna lilla människa så otroligt mycket och jag längtar tills jag är hemma i övik igen för att kunna uppleva fler tokigheter med henne!
En annan väldigt bra vän till mig, direktör Marcus Palmgren och Sofie har nu funnit varandra efter att jag har presenterat dem för varandra, just pga att jag trodde att dom skulle passa så oerhört bra tillsammans. Det gör dom också. Dom är verkligen värda varandra och jag önskar dem allt gott här i världen.
Den här texten blir inte så lång och jag tänker hålla den väldigt kort. Ord känns i det här fallet så överflödiga och jag kan inte riktigt sätta ord på allt som jag känner för den här människan och för våran vänskap. Jag älskar henne bara så otroligt mycket. Att hon gråter för att jag ska flytta är kärlek för mig och även om jag kanske inte visar så mycket för dig så gör det mig precis lika ledsen att jag kommer vara långt ifrån dig. Vår vänskap kommer dock inte förändras Sofie och du kommer alltid att vara nära mig, även fast vi fysiskt är långt ifrån varandra. Glöm aldrig det.
Jag säger bara öööhhmaria molin. Den här personen är även den jag har känt kortast utav alla och vi lärde dessutom känna varandra genom en community. Det visade sig nämligen att båda vi två skulle flytta till sthlm samtidigt och eftersom ingen av oss hade sådär jätte många vänner så tänkte vi att vi lika gärna kunde ses och hänga lite. Sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Iaf stundvis. För visst blev vi skiljaktiga en period. Pga olika anledningar så gick vi skiljda vägar ett tag för att sedan hitta tillbaks till varandra, starkare än någonsin. Det finns nog ingen person som jag har upplevt så mycket galet tillsammans med som med Maria. Vi har talat på både in och utandning, vi har gjort kajsas till vårt eget lilla ställe, vi har druckit oerhört mycket sprir och what happens on konstgjutarvägen stays on konstgjutarvägen. Snart kommer det dock bli en annan gata tillsammans där vi kommer flytta in och bli sambos. Storgatan 39 i övik för att vara mer exakt. Det kommer bli nya äventyr och dom galna upptågen kommer inte att sluta, förmodligen bara förvärras. Elsir, som hon heter för mig är som jag nämnt tidigare i bloggen en fantastiskt generös människa. Hon bjuder på sig själv, ställer upp för andra och är helt galen, haha! Det finns så mycket internt emellan oss som driver andra till vansinne men oj så himla roligt vi har haft tillsammans. Jag ser framemot en tid tillsammans som sambos och jag älskar dig Maria för den fantastiska vän som du är. Comme une histoire!
Ida är den person som fick mig att börja lyssna på Lars Winnerbäck och det kommer jag vara henne evigt tacksam för. Jag förstår nu vad hon menade förut med att hans texter hjälpte henne genom svåra tider.
Vi har nog inte alltid varit så tighta Ida och jag. Visst har vi varit vänner länge, men inte sådär super nära vänner. Det är något som har kommit på senare år. Vi har delat mycket hon och jag genom våra liv och jag måste säga att hon har förändrats oerhört mycket, absolut till det bättre. Jag tror att Ida var oerhört osäker på sig själv när hon var yngre och det medförde en hel del sidor som kanske inte var så positiva. Dom sidorna finns dock inte längre. Ida har vuxit upp och blivit en alldeles fantastisk människa med så mycket värme, omtänksamhet och osjälviskhet. Jag älskar verkligen denna människa så fantastiskt mycket och hon har alltid funnits där för mig på senare år. Jag har egentligen bara behövt säga att jag vill träffa henne och hon har hajat läget på en gång. Vår vänskap är något som verkligen är så oerhört kravlöst. Vi måste inte ringa varandra en gång i veckan för att "vara vänner", utan vi hörs nångång nu och då och ses lite sporadiskt, men när vi väl träffas så är det som att vi sågs igår. Jag älskar att det faktiskt kan vara så, att man behåller kontakten så väl även fast man inte ses hela tiden. Det är något jag verkligen uppskattar och jag ser framemot många fler år tillsammans i framtiden.
Ida var även den enda vän som jag faktiskt kände ett riktigt stöd ifrån efter allt som hade hänt nere i sthlm. Hon stöttade mig så otroligt mycket under den perioden och det kommer jag vara henne evigt tacksam för. Det är riktigt vänskap och kärlek. Min lilla maffa!
Anna Mary Lindström
När jag tänker på Anna så är det dessa ord som kommer i mina tankar: Thailand 2007, kortspel i hockeyhallar, julbelysning, utbrott och potatisgratäng.
Anna och jag går också långt tillbaka i tiden. Vi har egentligen känt varandra hela livet då våra pappor tränade hockey tillsammans i några år och sedan har kontakten fortsatt. Det var nog inte föräns vi började plugga på samma turismutbildning som vår riktiga vänskap växte fram. Anna har alltid varit en humörmänniska. Nog för att jag kan flyga i taket för minsta lilla men hon flyger bokstavligen igenom taket. Hon kan bli så arg ibland så jag undrar vart alla dom krafterna egentligen kommer ifrån och nästa sekund kan hon skratta och vara glad igen. När vi var mindre och följde med våra pappor på hockeymatcher runtom i Sverige så spelade vi mycket kort,
hennes storasyster Lotta var också med då och det blev mkt neger och president. Jag och Lotta fuskade rätt mycket så att Anna alltid förlorade och det slutade med att hon kastade korten över oss och gick iväg. Så blev det varenda gång. Ibland kom jag på ett nytt kortspel där alla regler var till fördel för mig, och var dom inte det under spelets gång så ändrade jag reglerna. Detta gjorde Anna såklart ännu argare. Men vi hade mycket roligt tillsammans på dessa matcher också när vi gick runt och samlade puckar som dom skjutit över sargen. Lyckans dagar när man hittade en.
När vi nu började plugga på samma utbildning så fann vi varandra rätt så snabbt. Så pass mycket att vi valde att åka ut på praktik tillsammans till Thailand. Vilken resa det blev. Jag kan utan att tveka säga att det är den roligaste resan jag har varit på i hela mitt liv. Jag tänker på Johan-rock-city-tshirt, 22 eller 24 grader på ACn, popcornen i jungceylon, potatisgratängen på harrys, crashen med vår vespa, alla böter vi fick, fotbollsspelen, majskolvarna, julbelysningen i singapore, danskarna, dykningen, jobbet vi hade osv osv osv. Det var så mycket galet och roligt vi upplevde tillsammans där och jag hoppas verkligen på en ny resa snart.
Anna är en helt fantastisk vän. Hon har gjort mycket för mig men det är en sak specifikt som jag aldrig kommer glömma. Dom flesta som känner mig känner till min rädsla för sjukhus. Jag är så fruktansvärt rädd att jag inte ens skulle gå in där om jag så fick pengar för det. När vi crashade med vår vespa i thailand så fick vi åka ambulans till sjukhuset. Det var inte för att jag hade så ont som jag grät, utan för att jag var så förbannat rädd. Förra sommaren när jag fick blodförgiftningen i mitt ben var jag tvungen att läggas in på sjukhuset, annars hade jag nog haft ett ben mindre nu. Jag vägrade dock. För vad som helst i världen så ville jag inte in där, men eftersom jag hade så jäkla ont i mitt ben att jag inte ens kunde gå så hade jag inte mkt till val då ja inte kunde ta mig därifrån själv. När Anna fick veta detta, att jag hade lagts in på sjukhuset så kom hon och hälsade på mig. Hon var den enda som gjorde det. När jag tänker tillbaka på detta skulle jag kunna börja gråta av lycka. Den gesten betydde så otroligt mycket för mig och jag tror inte ens att hon själv förstår hur mkt det betydde. Jag älskar verkligen denna lilla människa så otroligt mycket och jag längtar tills jag är hemma i övik igen för att kunna uppleva fler tokigheter med henne!
Sofie Johanna Halvardsson
Jag vet inte exakt hur länge jag har känt denna person men det känns som att det lika gärna ha kunnat varit hela mitt liv. Sofie och jag har en otroligt stark vänskap. Vi förstår varandra som ingen annan kan göra och vi har delat mycket tillsammans. Du är så otroligt speciell för mig att det inte går att beskriva. Sofie är en person som jag alltid har kunnat prata med om allt och hon har aldrig någonsin dömt mig, snarare bara förstått mig bättre än någon annan. Det är så mycket kärlek i denna lilla människa och hon kommer alltid vara som en lillasyster för mig, jag älskar henne av hela mitt hjärta. Ett mycket speciellt minne för mig med Sofie är konserten med Lars Winnerbäck ute på långholmen och låten Elegi spelas. Det minnet kommer jag alltid bära med mig. 
En annan väldigt bra vän till mig, direktör Marcus Palmgren och Sofie har nu funnit varandra efter att jag har presenterat dem för varandra, just pga att jag trodde att dom skulle passa så oerhört bra tillsammans. Det gör dom också. Dom är verkligen värda varandra och jag önskar dem allt gott här i världen.
Den här texten blir inte så lång och jag tänker hålla den väldigt kort. Ord känns i det här fallet så överflödiga och jag kan inte riktigt sätta ord på allt som jag känner för den här människan och för våran vänskap. Jag älskar henne bara så otroligt mycket. Att hon gråter för att jag ska flytta är kärlek för mig och även om jag kanske inte visar så mycket för dig så gör det mig precis lika ledsen att jag kommer vara långt ifrån dig. Vår vänskap kommer dock inte förändras Sofie och du kommer alltid att vara nära mig, även fast vi fysiskt är långt ifrån varandra. Glöm aldrig det.
Maria Elsir Molin
Jag säger bara öööhhmaria molin. Den här personen är även den jag har känt kortast utav alla och vi lärde dessutom känna varandra genom en community. Det visade sig nämligen att båda vi två skulle flytta till sthlm samtidigt och eftersom ingen av oss hade sådär jätte många vänner så tänkte vi att vi lika gärna kunde ses och hänga lite. Sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Iaf stundvis. För visst blev vi skiljaktiga en period. Pga olika anledningar så gick vi skiljda vägar ett tag för att sedan hitta tillbaks till varandra, starkare än någonsin. Det finns nog ingen person som jag har upplevt så mycket galet tillsammans med som med Maria. Vi har talat på både in och utandning, vi har gjort kajsas till vårt eget lilla ställe, vi har druckit oerhört mycket sprir och what happens on konstgjutarvägen stays on konstgjutarvägen. Snart kommer det dock bli en annan gata tillsammans där vi kommer flytta in och bli sambos. Storgatan 39 i övik för att vara mer exakt. Det kommer bli nya äventyr och dom galna upptågen kommer inte att sluta, förmodligen bara förvärras. Elsir, som hon heter för mig är som jag nämnt tidigare i bloggen en fantastiskt generös människa. Hon bjuder på sig själv, ställer upp för andra och är helt galen, haha! Det finns så mycket internt emellan oss som driver andra till vansinne men oj så himla roligt vi har haft tillsammans. Jag ser framemot en tid tillsammans som sambos och jag älskar dig Maria för den fantastiska vän som du är. Comme une histoire!
Comme une skettä histoire! /E
SvaraRadera