Så var det dags för sextonde inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,
och det handlar om: Mina rädslor
och det handlar om: Mina rädslor
Min absolut största rädsla här i livet är för små spindlar. Stora spindlar är inte alls något problem men såna där små husspindlar som springer fort som attan och bara kryper överallt hatar jag nått så fruktansvärt. Jag ryser bara jag tänker på dom!
Ett speciellt minne ang min rädsla för spindlar är när vi var i Vietnam och ute på ön Phu quock. Jag, mor och far satt i en liten taximoppe på väg någonstans då jag helt pltösligt får syn på en sån där liten spindel uppe i taket. Egentligen vill jag bara skrika och kasta mig ut från moppen men inser att detta förmodligen inte skulle vara ett bra alternativ så jag halvskriker åt mamma att döda den och få bort den. Självklart måste hon göra det på ett speciellt sätt, för skulle hon döda den genom att trycka den till döds och sedan ta bort handen så innebär det att den skulle falla rakt ner i mitt knä och det skulle inte vara någon som helst garanti på att den skulle vara död. Jag förklarade självklart för henne hur hon skulle göra för att undvika detta, men vad tror ni hon gjorde? Jo, hon såg till så att den hamnade i mitt knä. Jag blev så förbannad på henne att hon gjorde sådär så senare samma kväll fångade jag en liten groda och kastade den rakt på henne som hämnd. Hon blev lika förbannad som jag blev kan jag lova men gladast blev nog räven och skadeglädje är den enda sanna glädjen. Enligt mig fick hon ju skylla sig själv när jag till och med förklarat för henne hur hon skulle ha gjort det som.
Min andra stora rädsla är för getingar. Jag tror många känner igen sig i detta och behöver nog inte gå in så mycket mer på det. När jag dock ser en geting blir jag helt paralyserad och sitter blickstilla. Jag blir helt sinnessjukt galen och arg om det är någon i min närhet som får för sig att försöka vifta bort den, då jag vet att det exakt är sådant som får getingar att sticka någon.
På senare tid har även en annan sorts rädsla infunnit sig. Och det är om jag skulle förlora mina föräldrar. Man tar alltid sånt för givet, att dom ska finnas vid ens sida tills man själv nästan är så gammal så man dör men omständigheter på senare tid har verkligen fått mig att fundera på detta. Då en av mina närmsta vänner har förlorat sin pappa och min barndomsväns pappa har fått cancer så får det en att fundera. Även om dom tankarna egentligen är helt omöjliga att föreställa sig så kommer dom ju ändå och det är nog min allra största rädsla. För det kan jag säga er, är något som jag absolut aldrig skulle klara av.
Ett speciellt minne ang min rädsla för spindlar är när vi var i Vietnam och ute på ön Phu quock. Jag, mor och far satt i en liten taximoppe på väg någonstans då jag helt pltösligt får syn på en sån där liten spindel uppe i taket. Egentligen vill jag bara skrika och kasta mig ut från moppen men inser att detta förmodligen inte skulle vara ett bra alternativ så jag halvskriker åt mamma att döda den och få bort den. Självklart måste hon göra det på ett speciellt sätt, för skulle hon döda den genom att trycka den till döds och sedan ta bort handen så innebär det att den skulle falla rakt ner i mitt knä och det skulle inte vara någon som helst garanti på att den skulle vara död. Jag förklarade självklart för henne hur hon skulle göra för att undvika detta, men vad tror ni hon gjorde? Jo, hon såg till så att den hamnade i mitt knä. Jag blev så förbannad på henne att hon gjorde sådär så senare samma kväll fångade jag en liten groda och kastade den rakt på henne som hämnd. Hon blev lika förbannad som jag blev kan jag lova men gladast blev nog räven och skadeglädje är den enda sanna glädjen. Enligt mig fick hon ju skylla sig själv när jag till och med förklarat för henne hur hon skulle ha gjort det som.
Min andra stora rädsla är för getingar. Jag tror många känner igen sig i detta och behöver nog inte gå in så mycket mer på det. När jag dock ser en geting blir jag helt paralyserad och sitter blickstilla. Jag blir helt sinnessjukt galen och arg om det är någon i min närhet som får för sig att försöka vifta bort den, då jag vet att det exakt är sådant som får getingar att sticka någon.
På senare tid har även en annan sorts rädsla infunnit sig. Och det är om jag skulle förlora mina föräldrar. Man tar alltid sånt för givet, att dom ska finnas vid ens sida tills man själv nästan är så gammal så man dör men omständigheter på senare tid har verkligen fått mig att fundera på detta. Då en av mina närmsta vänner har förlorat sin pappa och min barndomsväns pappa har fått cancer så får det en att fundera. Även om dom tankarna egentligen är helt omöjliga att föreställa sig så kommer dom ju ändå och det är nog min allra största rädsla. För det kan jag säga er, är något som jag absolut aldrig skulle klara av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar