Självkänsla och livslust

It took all the strength i had not to fall apart,
just tryin hard to mend the pieces of my broken heart.
And I spent so many nights just feeling sorry for myself,
I used to cry but now I hold my head up high.
And you see me, somebody new

I will survive.

Till att börja med så önskar jag verkligen att alla människor fick vara med om det jag har gjort den här helgen. Hur bra eller dåligt man än mår, så tror jag att den här kursen skulle vara nyttig för oss alla. Jag gick den tillsammans med min mamma och 5st andra och den höll på en hel helg. Kursen heter Självkänsla och Livslust och den finns hos Mind mentor, låt mig nu berätta lite mer om den.

Jag var i den punkten i mitt liv att jag kände att det kvittade om jag levde eller dog. Det var liksom inte så att jag ville ta mitt liv, men det kändes bara som att det kvittade. Jag tänkte tanken ibland att planet kanske skulle krascha som jag flög i, men att det isf inte skulle ha någon betydelse. Det var då jag kände att jag verkligen ville få ut mer av mitt liv. Jag ville känna lycka över att jag faktiskt lever ett bra liv och att jag lever mitt liv. Jag ville helt enkelt vara lycklig. Jag var så trött på att hela tiden må dåligt, inte känna mig nöjd över mig själv och den jag är, att hela tiden behöva ursäkta mig själv och skämmas för mig själv, att hela tiden vara onöjd. Så jag bestämde mig för att förändra. Jag var trött på att hela tiden försöka "kämpa" och jag ville göra mig av med det onda som fanns inom mig. Jag fick då ett tips av min kära vän Gunilla om den här kursen och hon tyckte verkligen att jag skulle gå den. Det slutade med att både jag och mor skulle gå den. Som så mkt annat så ville vi även göra detta tillsammans. Jag funderade mycket innan på vad man egentligen skulle göra på kursen. Hur skulle det gå till och vad eller hur mycket skulle jag behöva berätta? Vad fanns egentligen inom mig? Det visade sig att det fanns så mycket mer än vad jag trodde ifrån början och det visade sig att det jag trodde skulle vara jobbigast att prata om visade sig vara det enklaste.

Vi var en liten grupp på totalt sju stycken och vid första anblicken av de andra så såg dem ut som lyckliga människor med lyckliga liv. Men så fel man kunde ha. Alla vi människor har saker med sig i bagaget och vissa bagage är större än andras men vi alla har något. Där fick vi sitta och lyssna på andras livshistorier och höra vad dem har gått igenom och fightats med. Stundtals var det oerhört jobbigt att bara behöva lyssna och ibland kände man igen sig själv så oerhört mycket. Ibland och väldigt ofta så avbröt coachen oss och han var inte nådig med sina frågor eller funderingar, men han var väldigt ärlig och man ställdes verkligen mot väggen. Man kunde verkligen inte komma undan och man kunde verkligen inte bara berätta en liten del utan allt skulle fram. När han tyckte att vi bara berättade en massa skit så sa han också det till oss och han berömde oss verkligen så fort vi gjorde framsteg. Vi fick göra olika övningar som alla hade sina syften och jäklar vad nyttigt det var. Den sista övningen fick mig verkligen att inse något. Man skulle ligga på ett papper där någon hade ritat av mina konturer och man hade sedan 6st olika färgkritor. Coachen berättade med lugn röst om en energi som flödade genom kroppen och man skulle sedan skriva vilka känslor man fick och vart energin flödade. Alla satt verkligen och målade för sina liv när jag inte kände ett smack. Jag kände verkligen ingen energi överhuvudtaget förutom min motivation, så det fick bli lite gult uppe i huvudet. En efter en skulle vi förklara våra målningar och än en gång ställdes vi mot väggen. En efter en fick även måla på sina bilder ännu mer energi då han tyckte att det bara var struntprat ifrån dem. Jag började fyllas av lite panik när jag insåg att min bild verkligen var helt tom och att det snart var min tur. Hur i hela friden skulle jag nu tolkas?! När jag sedan började förklara min bild så insåg till och med jag att det verkligen var logiskt varför min bild nästintill var tom. På senare tid har det verkligen varit så oerhört mycket hela tiden av allt att jag kände att jag inte orkar något mer. Jag har flängt runt, flyttat, varit ute och rest, flytt från mig själv, gjort det ena och det andra osv osv. Hela tiden har det varit något. En av anledningar till varför jag flyttar hem är för att jag saknar lugnet. Det har varit så himla stressigt hitils med allting att jag bara vill slappna av och inte behöva känna några måsten. Med andra ord, jag behövde ingen mer energi utan jag behöver lugn. Det jag kände var dock en oerhört stor energi i mina tankar, min egen motivation till att vilja förändra och förbättra. Coachens enda kommentar till min bild var egentligen kort och gott att den var helt perfekt för mig, att vi alla behöver olika saker och att just det här just nu var det rätta för mig.

Helgen har dock varit förjävla jobbig, det ska jag inte sticka under stolen med. Saker som jag har förträngt så oerhört långt ner i mig själv kom upp till ytan och det var långt ifrån en skön känsla. Det var så mycket som jag egentligen inte ens ville tänka på, men som jag tillslut till och med kunde säga högt för mig själv. Bara det var ett så oerhört stort steg för mig, att kunna erkänna och säga det högt. Och det var däremot en helt fantastisk känsla. Man har hela tiden varit så jäkla rädd för att "bryta ihop", men vad betyder det egentligen att "bryta ihop"? Vad händer om man nu gör det? Är bryta ihop att lägga sig ner på golvet och gråta så mycket att man tillslut somnar av trötthet? Om det endast är det, så är det inte mycket att vara rädd för. Jag bröt ihop nu i helgen och jag måste säga att det kändes helt fantastiskt. Alla känslor, tankar och ord jag haft inom mig bara kom ut. Saker man har samlat på sig hela livet och bara tryckt undan, bara kom ur en. Jag har nog aldrig känt så mycket konstiga saker på en och samma gång, men efteråt samlades allting till en och samma känsla. Befrielse. Tänk så mycket skit man har samlat på sig inom en bara för att man har varit rädd för att känna smärta. Men i helgen fick jag lära mig en sak. Smärta är inte ivägen, smärta ÄR vägen. Man måste bryta ner sig själv för att sedan stiga upp starkare. Jag har varit så himla trött på att hela tiden gå och vara rädd för vad andra ska tycka och tänka. Tänk om dom tycker killen jag blivit ihop med är ful? Tänk om dom tycker att mina nya kläder är fula? Tänk om dom tycker att jag är töntig som lyssna på den här låten? Vilket crap egentligen. Att jag ska gå och leva ett liv som andra tycker är bra. Fruktansvärt kan man tycka men det har varit min verklighet tills nu. Det är dags för mitt liv nu. Något ärligt och fantastiskt. Jag är det viktigaste i mitt liv och jag ska leva därefter. Man måste också lära sig att man inte kan förändra andra människor hur mycket man än försöker om dom själva inte vill det. Man måste acceptera att personer eller saker är som det är och fatta beslut efter vad som är viktigt för mig. Man sluta att bry sig om andras åsikter och istället stå upp för sina egna. Om andra tycker att jag är tjock, så får dom tycka det. Jag är mer än en kropp och jag tycker själv att jag är helt fantastisk. Man måste sluta med att trycka ner sig själv utan istället uppskatta sig själv. Man måste acceptera att dåliga saker har hänt i sitt liv och istället bestämma sig hur jag vill leva i fortsättningen. Istället för att jag ska tycka att det var pinsamt och fortsätta må dåligt över att jag var tillsammans med en som både fysiskt och psykiskt var elak mot mig, så ska jag fokusera på hur modig och stark jag var som tog mig ur det. Jag måste sluta upp med att tycka synd om mig själv för att jag blev mobbad när jag gick i skolan och istället tänka på vilken fantastisk och underbar människa jag är idag. Förstår ni vart jag vill komma? Man ägnar så mycket tid till att tycka så synd om sig själv att man glömmer bort att leva. Man spenderar så mycket tid till att vara rädd för att känna smärta att man tillslut inte känner nånting. Jag har i hela mitt liv sprungit och jagat efter acceptans hos andra när det hela tiden handlade om att jag måste acceptera mig själv. Om man har gjort något fel så är det enda man kan göra är att be om förlåtelse, sedan är det upp till den andra personen om den vill ta emot det eller inte. Vad jag än gör så kan jag i det läget inte påverka den andra utan man måste helt enkelt bara acceptera. Man kan inte ta ansvar för andra, utan endast för sig själv.

Med tanke på textens storlek hitils så kanske ni förstår att jag har kommit till insikt över många saker och jag har lärt mig så oerhört mycket. Det var helt rätt för mig att gå denna kurs nu och jag önskar verkligen att ni alla fick gå den. Som en kär vän till mig har tatuerat in; Design your own life. Det är allt det handlar om. Lev ditt liv och gör dina val. Inte någon annans.

Jag har börjat mitt nya liv och jag har nu slutat med att springa efter er alla. Vill ni springa tillsammans med mig så är ni varmt välkomna, för det kommer bli en fantastisk fortsättning.