igår var en mkt märklig dag. jag var märklig helt enkelt. glömmer påsen vid dörren som jag först måste kliva över för att komma ut, men glömmer den ändå. på vägen hem somnar jag och åker till slutstationen, sen glömmer jag väskan på jouren. men jobbet gick fantastiskt bra. det var nästan så att jag la ner hela min energi där istället. och tur var väl det kanske.
igår var det dags för vårt första BOJ möte på jouren. och helt plötsligt slår en tanke mig. som jag inte tänkt förut. jag minns inte riktigt vad det var vi pratade om, men den bara slog mig. tänk om, det blir så att jag har hand om ett brottsoffer, som har varit med om exakt samma sak som mig... dom har fått fast gärningsmannen/männen.. och hon vill inte ställa upp på en rättegång. vad fasen säger jag då? ska jag sitta där och peppa henne, försöka övertala henne att göra något som jag själv hade vägrat? jag skulle inte klara av det. självklarheten, det logiska för alla, är ju att man ska gå på rättegången. man skall ställa upp. det är det rätta. men för vem? ja inte för mig. och förmodligen inte för henne heller. har man själv inte varit i en sådan position så kan man aldrig förstå mitt resonemang. för det är en sådan självklarhet för andra. det var det även för mig innan. jag vill verkligen inte hamna i en sådan situation, men med största sannolikhet kommer jag göra det. någon som har ett bra förslag?
sen längtar jag verkligen till fredag. jag tror det kommer bli så himla grymt! på alla sätt och vis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar