nu har ledsamheten gått över till ilska. nu är jag bara så himla arg. jag hoppas verkligen du är nöjd med ditt val. jag hoppas du sitter där hemma och tycker du gjort ett bra val. att göra såhär. jag tror inte riktigt du själv ser vad du egentligen gör. men jag ser, jag precis allt. och det gör mig så himla arg! ska vänskap handla om att man skall räkna gångerna man ställt upp för någon annan? att man ska ligga på samma antal båda två, är det vad vänskap handlar om? inte att man skall ställa upp när den andre behöver en än hur få eller många gånger det blir? du som pratade om ärlighet och drar upp detta nu. vad är ärligheten i det? nej, jag verkar inte förstå, men du verkar inte vilja få mig att förstå heller. så lätt kastar du bort allting, som om ingenting var värt nånting. och det gör mig arg. så fruktansvärt arg.
och du, som hellre väljer att såra mig än att ta ett steg framåt själv. vad är det för stil? du försöker dölja allt i tystnad, och komma tillbaka när allting lagt sig. nu funkar inte sånt nått mer. du vet att jag mer än gärna hjälper dig, men då får du fan ta dig själv i kragen och stå upp lite.
jag är väl inte dum och förstår att även jag har mina fel och brister, men jag kan inte lära mig av mina misstag om ni antingen väljer tystnad eller att bryta den efter mer än ett halvår. då kan ni inte komma och kräva så mkt av mig.
nej hörreni, jag får allt vandra den här vägen ensam. helt jävla ensam. och det suger så jävla hårt. det är jul, och en tid man skall tillbringa tillsammans. och här sitter jag ensam och bitter. ingen vidare bra start här inte. men jag får hålla ut till jul. då ska jag hem till dom två som jag älskar av hela mitt hjärta och som jag aldrig skulle klara mig utan. ni två som alltid ställer upp och finns där, villkorslöst. det är så kärlek skall vara. vare sig den är mellan två vänner eller något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar