Säg att jag gärna kommer åter

Jag har för första gången på länge kommit fram till en sak gällande mig själv. Som jag så många gånger har funderat över, men aldrig kommit på något svar. Men ikväll, från ingenstans, faktiskt efter att ha sett National Treasures 2, så kom jag på det.

Frågan lyder; Varför blir alltid jag så himla sårad ?
Svaret är; Jo, för att jag vågar.

Låt mig förklarad. Bland alla mina vänner, så är det få som är lika modiga som jag. Om ens någon av dem är det. Jag chansar, jag tar risker, även fast jag vet att jag kan bli sårad. Och det kallas mod. Mod i vissa situationer kan också vara något negativt, eftersom slutet kanske inte alltid, eller i princip aldrig har blivit som jag velat, och därav sårad. Men sen är jag back on track igen, och tar risken igen, även fast jag vet att jag kan bli sårad. Och sen blir jag det. Och så fortsätter det. Men vet ni? Jag skulle nog aldrig kunna förlåta mig själv, om jag en utav dom gångerna hade låtit bli att chansa. Att aldrig på reda på slutet. Det är inte jag. Jag ÄR en sån som tar risker, en sån som chansar. En sån som lever för hoppet.

Fan va skönt det kändes. Så simpelt egentligen. Men det rukar väl vara så? Det soms tår framför ögonen är oftast det man aldrig hittar.



Jag vet att jag iaf längtar till måndag. Då kommer A hit. Och det kommer bli super nice!
Och jag längtar till onsdag, kanske en smula mer. Då kommer J hit.

Det som är mest spännande med onsdag, är att jag inte vet hur slutet blir. Men jag tar chansen. Jag lever ju för hoppet!





Om jag kommer dit igen, har du en plats där jag kan vila ?