Det är fan inte mig det är fel på. Jag har verkligen insett det nu. För jag har verkligen försökt, jag har verkligen gett allt. Och det är verkligen mer än vad jag kan säga om er. Jag har pratat, jag har gett er chanser, jag har tagit initiativ, jag har förlåtit, jag har försökt anpassa mig... men ändå så passar ingenting. och då är det fan inte mig det är fel på. och om det nu skulle vara så, så har ni ändå inte sagt nånting och gett mig möjligheten till att förändra det... och då är det fortfarande inte mig det är fel på. utan er. fega jävlar som inte kan öppna munnen och säga vad det är. med tysthet kommer man ingenstans. jag tycker ändå att jag är en sån oerhört givmild person. jag försöker ge alla precis allting. glädje, närhet, kärlek, ärlighet... men av vissa får jag ingenting tillbaka. och då får det verkligen vara. jag är verkligen beredd att jobba på saker, och försöka förändra.. men det krävs att båda är villiga att göra det då. inte bara jag. och det krävs att man även kan se till sina egna fel, och inte bara mina. för det accepterar jag inte. vill du ha en chans, absolut, jag ska ge dig en till. men då krävs det att du jobbar för den!
Hur som helst, på fredag är det fest iaf. blir ännu en karatefylla. det kan ni räkna med! skål och välkommen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar