Så var det dags för sjuttonde inlägget i följetongen Lär känna mig på 30 dagar,
och det handlar om: Mitt favoritminne
och det handlar om: Mitt favoritminne
Det är rätt svårt att bara välja ETT favoritminne bland alla som man har. Det är så mycket som jag har upplevt och så mycket fantastiska saker som har hänt. Hur ska man kunna välja ett? Efter mycket funderingar så kom jag fram till ett val iaf. Det är ett minne som ger mig så många olika känslor på en och samma gång. Det är glädje, eufori, lycka, välbefinnande, gemenskap osv. Med andra ord, enbart positiva adjektiv. Nåväl, nu till själva minnet;
Det var juni 2007, Kapstaden, Sydafrika. Jag och mina kollegor hade bestämt oss för att gå på den årliga Coke festivalen som hålls varje vinter i Kapstaden. Innan festivalen började så hade vi bestämt oss för att ses på stranden i Camps Bay för att intaga lite alkohol tillsammans innan vi gemensamt skulle åka till festivalen. Vintersolen sken och temperaturen låg runt 25grader plus, humöret var på topp! Efter några (läs: många) öl så åkte vi vidare mot festivalområdet som låg en bit utanför Kapstaden. Årets utbud av artister såg ut som följande; 3 doors down, Staind, Hoobastank och Evanescence. Alltså riktigt grymma band. 3 doors down har jag lyssnat på sedan jag gick i sexan och var alltså en klar favorit. Hoobastank hade gjort en låt som hade gått oerhört många gånger på repeat hemma hos mig, The reason. Evanescence hade tidigare släppt låten My immortal som var en riktigt fin powerballad och en typisk sån där "jag gråter över en kille låt". Staind hade gjort en låt som heter Right here som jag blev förälskad i när vi var i USA och dom har även många andra låtar som jag också gillade. Som sagt, det skulle bli en grym kväll. Festivalen höll till utomhus och det kryllade av människor, en riktig festivalstämning. Vi drack massvis med öl och njöt i solen tills kvällen började närma sig på och banden började spela. Först ut var Hoobastank och jag rös när han tillslut avslutade med sin låt The Reason. Staind tog efter och spelade låtar som Right here, So far away, Zoe Jane, It's been awhile osv. Dom var så sjukt grymma! Alla i publiken sjöng med och stämningen var verkligen på topp. Det blev en liten paus och vi intog ännu mera öl och käkade grillade antiloop spett. Efter ett tag var det dags igen och nu var det 3 doors down's tur. Det är ett av mina absoluta favoritband och jag hade verkligen sett framemot att se dom live, vilket jag tidigare inte hade gjort. Dom har gjort så oerhört många bra låtar och dom rev av den ena efter den andra. Dom spelade en akustisk version av Away from the sun som var helt fantastisk och känslan som blev i publiken när dom spelade landing in london var helt fantastisk. Deras näst sista låt blev Here without me och den låten har betytt oerhört mycket för mig på så många olika sätt. Det är många minnen som är kopplad till den låten. Tänk er då att få höra den live, med en fet scen utomhus, med flera tusen människor som står med sina tändare, solen har nästan gått ner bakom berget och det blir sånt där fantastiskt mysigt röd/lila/gult sken och alla i publiken sjunger med. En sådan känsla är helt oslagbar. Det var så vackert, så fantastiskt. Och som om inte detta var tillräckligt, så avslutar sångaren i 3 doors down tillsammans med sångaren i Staind med att sjunga en akapella version av Gun's and Rose's låt Knockin on heavens door. Solen hade nu gått ner helt och det var bara skenet från alla tändare som lyste i natten. Oslagbart... trodde jag. Kvällen skulle avslutas med Evanescence och som tur var hann man smälta alla fina låtar innan då hon sjöng sina mer okända låtar innan det var dags för le grande finale. My immortal. Tänk er en varm, stjärnklar natt med ett stort berg som bakrund där Zebror som går nedanför, folk som gungar och sjunger med i låten och stjärnorna som lyser klart på himmelen. Det var helt oslagbart. Det var där alla känslorna kom in. Eufori, lycka, välbefinnande, tårar, vänner bredvid mig. Man kan inte önska så mycket mer än så vid det tillfället, och detta mina vänner är idag mitt favoritminne.
Det var juni 2007, Kapstaden, Sydafrika. Jag och mina kollegor hade bestämt oss för att gå på den årliga Coke festivalen som hålls varje vinter i Kapstaden. Innan festivalen började så hade vi bestämt oss för att ses på stranden i Camps Bay för att intaga lite alkohol tillsammans innan vi gemensamt skulle åka till festivalen. Vintersolen sken och temperaturen låg runt 25grader plus, humöret var på topp! Efter några (läs: många) öl så åkte vi vidare mot festivalområdet som låg en bit utanför Kapstaden. Årets utbud av artister såg ut som följande; 3 doors down, Staind, Hoobastank och Evanescence. Alltså riktigt grymma band. 3 doors down har jag lyssnat på sedan jag gick i sexan och var alltså en klar favorit. Hoobastank hade gjort en låt som hade gått oerhört många gånger på repeat hemma hos mig, The reason. Evanescence hade tidigare släppt låten My immortal som var en riktigt fin powerballad och en typisk sån där "jag gråter över en kille låt". Staind hade gjort en låt som heter Right here som jag blev förälskad i när vi var i USA och dom har även många andra låtar som jag också gillade. Som sagt, det skulle bli en grym kväll. Festivalen höll till utomhus och det kryllade av människor, en riktig festivalstämning. Vi drack massvis med öl och njöt i solen tills kvällen började närma sig på och banden började spela. Först ut var Hoobastank och jag rös när han tillslut avslutade med sin låt The Reason. Staind tog efter och spelade låtar som Right here, So far away, Zoe Jane, It's been awhile osv. Dom var så sjukt grymma! Alla i publiken sjöng med och stämningen var verkligen på topp. Det blev en liten paus och vi intog ännu mera öl och käkade grillade antiloop spett. Efter ett tag var det dags igen och nu var det 3 doors down's tur. Det är ett av mina absoluta favoritband och jag hade verkligen sett framemot att se dom live, vilket jag tidigare inte hade gjort. Dom har gjort så oerhört många bra låtar och dom rev av den ena efter den andra. Dom spelade en akustisk version av Away from the sun som var helt fantastisk och känslan som blev i publiken när dom spelade landing in london var helt fantastisk. Deras näst sista låt blev Here without me och den låten har betytt oerhört mycket för mig på så många olika sätt. Det är många minnen som är kopplad till den låten. Tänk er då att få höra den live, med en fet scen utomhus, med flera tusen människor som står med sina tändare, solen har nästan gått ner bakom berget och det blir sånt där fantastiskt mysigt röd/lila/gult sken och alla i publiken sjunger med. En sådan känsla är helt oslagbar. Det var så vackert, så fantastiskt. Och som om inte detta var tillräckligt, så avslutar sångaren i 3 doors down tillsammans med sångaren i Staind med att sjunga en akapella version av Gun's and Rose's låt Knockin on heavens door. Solen hade nu gått ner helt och det var bara skenet från alla tändare som lyste i natten. Oslagbart... trodde jag. Kvällen skulle avslutas med Evanescence och som tur var hann man smälta alla fina låtar innan då hon sjöng sina mer okända låtar innan det var dags för le grande finale. My immortal. Tänk er en varm, stjärnklar natt med ett stort berg som bakrund där Zebror som går nedanför, folk som gungar och sjunger med i låten och stjärnorna som lyser klart på himmelen. Det var helt oslagbart. Det var där alla känslorna kom in. Eufori, lycka, välbefinnande, tårar, vänner bredvid mig. Man kan inte önska så mycket mer än så vid det tillfället, och detta mina vänner är idag mitt favoritminne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar